Vad händer efter valet? – När svenska folket har sagt sitt

Om mindre än en månad, den 13 september, går Sverige till val. (SVT Nyheter)

Men den riktigt intressanta frågan är kanske inte bara vilket parti som blir störst, utan vad som händer dagen efter valet.

Vem kan egentligen bilda regering? Vilka partier kan tänka sig att samarbeta? Och kan det bli en regering som vi i dag har svårt att ens föreställa oss?

Just nu pekar opinionsläget mot ett mycket spännande – och möjligtvis komplicerat – parlamentariskt läge. I Demoskops augustimätning har oppositionen ett övertag på omkring 3,7 procentenheter. Enligt samma mätning ligger Socialdemokraterna omkring 30 procent, Moderaterna omkring 17 procent och Sverigedemokraterna omkring 20 procent. Liberalerna ligger samtidigt under riksdagsspärren. (Demoskop)

Men opinionsmätningar är inte valresultat. Och framför allt säger de inte automatiskt vilken regering Sverige får.

Wikipedia

1. En ny Tidöregering – men kanske utan Liberalerna

Det kanske mest uppenbara alternativet är att Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna försöker fortsätta på den nuvarande vägen.

Men det finns en stor förändring jämfört med 2022.

Liberalerna riskerar att hamna under fyraprocentsspärren. I Demoskops augustimätning får L bara 2,4 procent. (Reuters)

Det skulle förändra hela den parlamentariska matematiken.

Samtidigt har Sverigedemokraterna tydligt signalerat att man vill ta steget in i regeringen om högerblocket vinner. (Reuters)

Det skulle i så fall kunna innebära en helt ny typ av regering:

M + KD + SD

Det vore ett historiskt steg. Sverigedemokraterna skulle inte längre bara vara ett parti som stödjer regeringen utifrån, utan själva sitta vid regeringsbordet.

Frågan är bara om dessa tre partier tillsammans får tillräckligt många mandat för att kunna regera stabilt.

2. En S-ledd regering tillsammans med Centerpartiet

Ett annat mycket intressant alternativ är en regering där Socialdemokraterna och Centerpartiet försöker hitta en gemensam plattform.

Det är faktiskt mindre osannolikt än det kanske låter.

Socialdemokraterna har signalerat att man vill kunna göra upp över blockgränsen i flera frågor, samtidigt som S och C redan har närmat sig varandra politiskt i vissa frågor. (Expressen)

En regering med:

S + C

skulle kunna bli en relativt mittenorienterad regering som söker stöd från andra partier fråga för fråga.

Men det finns ett stort problem.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet skulle sannolikt vilja ha inflytande över politiken om Magdalena Andersson ska kunna bli statsminister.

Centerpartiet har samtidigt varit mycket tydligt med att man inte vill släppa in Vänsterpartiet i en regering. (Expressen)

Det kan därför bli en mycket svår balansgång för Socialdemokraterna.

3. En klassisk rödgrön regering

Det tredje alternativet är det många spontant tänker på:

S + V + MP

En sådan regering skulle kunna bygga på ett parlamentariskt underlag där Centerpartiet tolererar eller stöder vissa delar av politiken.

Det intressanta är att S, V och MP i flera mätningar tillsammans ligger mycket starkt. I SCB:s stora mätning tidigare i år räckte de tre partierna till egen majoritet. (Expressen)

Problemet är att det inte betyder att de tre partierna automatiskt kan bilda en fungerande regering.

Skillnaderna mellan dem är betydande när det gäller bland annat ekonomi, arbetsmarknad, energi, klimat och synen på hur Sverige ska förhålla sig till näringslivet.

Och framför allt finns frågan om Centerpartiet.

Om C blir vågmästare kan partiet få en betydelse som är betydligt större än dess storlek.

4. En S-ledd minoritetsregering

Sedan finns ett alternativ som ibland glöms bort:

Socialdemokraterna kan regera ensamma.

Det behöver faktiskt inte finnas en majoritet bakom regeringen.

Sverige har negativ parlamentarism. Det innebär att en statsminister inte behöver få en majoritet som röstar för henne eller honom. Det räcker att inte 175 eller fler riksdagsledamöter röstar nej. (Riksdagen)

Det öppnar för en ganska svensk lösning:

Socialdemokraterna bildar regering och förhandlar sedan från fråga till fråga med V, MP och C – och kanske även med andra partier.

Det skulle kunna ge Magdalena Andersson regeringsmakten utan att hon behöver ge alla samarbetspartier ministerposter.

Men det skulle också innebära ett ganska skakigt parlamentariskt underlag.

5. Det riktigt oväntade: S och M tillsammans

Sedan finns det alternativ som i dag känns nästan otänkbara.

En regering bestående av Socialdemokraterna och Moderaterna.

Det låter för många som politisk science fiction.

Men faktum är att diskussionen redan har börjat dyka upp i den politiska debatten. Göteborgs-Postens ledarsida har exempelvis argumenterat för att en S-M-regering i vissa lägen skulle kunna vara ett mindre dåligt alternativ än en mycket instabil rödgrön regering. (Göteborgs-Posten)

Varför skulle det kunna hända?

Därför att Sverige står inför frågor där det finns ett behov av långsiktighet:

försvaret, NATO, energiförsörjningen, kriminaliteten, den ekonomiska politiken och Sveriges position i Europa.

S och M behöver inte tycka lika om allt.

Men de skulle kunna upptäcka att det finns områden där det är viktigare att hitta kompromisser än att vinna den politiska debatten.

Det skulle dessutom vara ett sätt att hålla både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna utanför regeringsmakten.

Men politiskt skulle det vara ett enormt steg.

Både Socialdemokraterna och Moderaterna skulle behöva förklara för sina väljare varför deras största politiska motståndare plötsligt blivit regeringspartner.

6. En ännu bredare mittenregering

Man kan också tänka sig ett ännu bredare alternativ:

S + M + C, eventuellt tillsammans med något ytterligare parti.

Det skulle vara en regering byggd mer på kompromisser än ideologisk samsyn.

Jag tror faktiskt att detta är ett alternativ som vi inte ska avfärda helt.

Inte för att partierna i dag verkar särskilt intresserade av det – utan för att valresultat ibland tvingar fram lösningar som ingen tänkte på före valdagen.

Det viktigaste är kanske inte vem som vinner

Det här är egentligen det mest intressanta med årets val.

Vi kan få en situation där ett parti blir klart störst utan att kunna bilda regering.

Vi kan få en regering där partier som förlorat valet ändå får stort inflytande.

Vi kan få en minoritetsregering som måste förhandla med flera olika partier.

Och vi kan få ett helt nytt regeringssamarbete som ingen av oss riktigt trodde var möjligt.

Sverige har dessutom ett system där talmannen får en central roll om den sittande statsministern inte kan sitta kvar. Talmannen får fyra försök att föreslå en statsminister som riksdagen kan tolerera. Om alla fyra försöken misslyckas ska extra val hållas. (Riksdagen)

Det betyder att valnatten inte nödvändigtvis är slutet på dramat – den kan vara början på det.

Och kanske är det därför vi väljare behöver tänka lite längre än:

”Vilket parti vill jag rösta på?”

Vi borde också fråga oss:

Vilket regeringsalternativ är jag beredd att acceptera?

För det är inte säkert att det parti vi röstar på kommer att sitta i regering.

Det är inte säkert att den statsminister vi tror kommer att vinna faktiskt blir statsminister.

Och det är inte säkert att de politiska blockgränser vi känner i dag kommer att se likadana ut efter den 13 september.

Kanske kommer vi efter valet att få se en regering som bygger på kompromisser mellan partier som i dag står långt ifrån varandra.

Och kanske är det just det som är parlamentarisk demokrati.

Att vi röstar – men sedan måste våra folkvalda göra det svåra jobbet:

att hitta ett sätt att styra landet tillsammans.

Oavsett vilket parti man själv röstar på tror jag därför att vi skulle må bra av att gå in i valrörelsen med lite mindre tvärsäkerhet.

Ingen av oss vet ännu hur Sverige kommer att se ut den 14 september.

Och kanske är det just det som gör demokrati så spännande.