Tankar för dagen

Vilket samhälle vill vi leva i?

recent posts

  • No one can do everything, but everyone can do something.

    Maybe you’re thinking like this:

    The world is so big, what can I do? If I do something good, how can it affect anything? I am absolutely convinced that small good deeds can change the world. I see a good deed as a drop of water and several drops can become an entire ocean. Think about it this way, can I make someone happy today? Maybe you can give a friend a little encouragement, a conversation over a cup of coffee. Do you bake bread? Bake a little extra and give to a neighbor, friend, colleague. Today I shoveled snow for 1 hour at work between my regular duties, not because I needed to or was asked, but to please my colleagues. When I got home, I spent half an hour shoveling my neighbor’s driveway from 40cm of snow. It was half an hour that I would have otherwise spent sitting on the couch in front of Netflix. I didn’t do it so I could brag about it, but because it felt good. It feels good to help other people without expecting anything in return.  Does it help change the world? I believe that good deeds are contagious, someone reading this might think ”I can do that”, ”I also want to do something good”, in this way my little drop becomes more drops that become more and more.

    🇸🇪Svenska🇸🇪

    Ingen kan göra allt men alla kan göra någonting.

    Kanske tänker du så här:

    Världen är så stor, vad kan jag göra? Om jag gör något  bra hur kan det påverka någonting? Jag är helt övertygad om att små goda gärningar kan förändra världen.  Jag ser en god gärning som en vattendroppe och flera droppar kan bli ett helt hav.  Tänk så här, kan jag göra någon glad idag? Kanske kan du ge en vän lite uppmuntran uppmuntran, ett samtal över en kopp kaffe. Bakar du bröd? Baka lite extra och ge till någon granne, vän, kollega. Idag skottade jag snö i 1h på jobbet mellan mina ordinarie arbetsuppgifter, inte för att jag behövde eller blev tillfrågad utan för att glädja mina kollegor.  När jag kom hem ägnade jag en halvtimme med att skotta min grannes uppfart från 40cm snö. Det var en halvtimme som jag annars hade ägnat åt att sitta i soffan framför Netflix.  Jag gjorde det inte för att jag skulle kunna skryta om det utan för att det kändes bra.  Det känns bra att hjälpa andra människor utan att förvänta sig att få något tillbaka. Hjälper det att förändra världen? Jag tror att goda gärningar smittar av sig, någon som läser det här tänker kanske ”Det där kan jag göra”, ”jag vill också göra något gott”, på så sätt blir min lilla droppe fler droppar som blir fler och fler.

  • Venezuela

    Trump says, ”We will govern the country until we can make a safe and orderly transition of power. We want peace and justice for the people of Venezuela.” What is he not saying? Does he want to be involved in influencing who will govern the country? Will he lead the group that will lead Venezuela to the transition of power? Will this be the first time an American president has led two countries? It hasn’t happened before, has it?

    🇸🇪SWEDISH 🇸🇪

    Trump säger ”Vi kommer styra landet tills dess att vi kan göra en säker och ordentlig maktövergång. Vi vill ha fred och rättvisa till folket i Venezuela.” Vad är det han inte säger? Vill han vara med och påverka vem som kommer styra landet? Kommer han leda den gruppen som ska leda Venezuela till maktövergången?  Kommer det bli första gången en Amerikansk president leder två länder? Det har väl inte hänt tidigare?

  • Mänskliga rättigheter i en kort tid på jorden

    Mänskliga rättigheter i en kort tid på jorden

    Vi lever bara en kort stund på jorden. Ändå beter vi oss ofta som om vi ägde både tiden och sanningen. Vi bygger gränser, åsikter och övertygelser som om de vore eviga, och ibland går vi så långt att vi vill bestämma vad andra människor får tro, tänka eller vara – bara för att det råkar stämma överens med vår egen världsbild.

    Just därför är mänskliga rättigheter så avgörande.

    Om livet är kort, skört och tillfälligt, borde det göra oss ödmjukare, inte hårdare. Varje människa får bara ett liv, ett perspektiv, en uppsättning erfarenheter. Ingen av oss har facit. Ändå ser vi gång på gång hur människor försöker tvinga andra att anpassa sig: religiöst, politiskt, kulturellt eller moraliskt. Inte för att det skadar någon, utan för att “jag tror så här – alltså borde du också göra det”.

    Mänskliga rättigheter finns just för att skydda oss från detta.

    Rätten att tänka fritt, att tro eller inte tro, att uttrycka sig och leva sitt liv utan förföljelse är inte lyxidéer. De är grundläggande skydd i en värld där makt och majoriteter annars lätt kör över individer. När vi förnekar andra rätten att tro på det de vill – så länge det inte skadar någon – förnekar vi också deras mänsklighet.

    Det är lätt att försvara mänskliga rättigheter i teorin. Det svåra är att göra det i praktiken, särskilt när vi möter åsikter som provocerar, skrämmer eller går rakt emot våra egna värderingar. Men tolerans betyder inte att vi måste hålla med. Det betyder att vi accepterar att andra människor har rätt till sina liv och sina tankar, även när de skiljer sig från våra.

    När vi försöker styra vad andra får tro, gör vi ofta det i “godhetens” namn. Men historien visar att tvång, även när det motiveras med goda avsikter, sällan leder till något gott. Det leder till rädsla, tystnad och splittring. Och i slutändan förlorar vi alla på det.

    Att leva i ett samhälle som respekterar mänskliga rättigheter kräver mod. Mod att stå ut med olikhet. Mod att säga: Jag håller inte med dig, men jag försvarar din rätt att tänka själv. Det kräver också självkritik – att våga ifrågasätta den egna övertygelsen och inse att den inte automatiskt är mer värd än någon annans.

    Om livet är kort, borde vi använda tiden till att skapa utrymme snarare än begränsningar. Till att skydda varandra snarare än kontrollera varandra. Mänskliga rättigheter är inte ett hinder för samhället – de är ett löfte om att varje liv, hur kort det än är, har ett värde i sig.

    Och kanske är det just där det börjar: i insikten om att ingen av oss är här tillräckligt länge för att ha rätt att bestämma över någon annans inre värld.

    Om livet är kort – varför lägger vi då så mycket energi på att kontrollera hur andra tänker och tror?

    Har du någon gång känt dig dömd eller begränsad för dina övertygelser? Hur påverkade det dig?

    Var går gränsen mellan att stå upp för sina värderingar och att försöka påtvinga dem andra?

    Är vi verkligen toleranta, eller bara så länge andra tycker som vi?

    Hur skulle samhället se ut om vi tog rätten att tänka fritt på lika stort allvar som rätten att tala fritt?

    Kan du försvara någons rätt att tro annorlunda än du, även när det provocerar dig?

    Vad betyder mänskliga rättigheter för dig – i vardagen, inte bara i teorin?

    Jag ställer dessa frågor för att mänskliga rättigheter inte bara är något abstrakt eller teoretiskt – de handlar om hur vi tänker, agerar och bemöter varandra i vardagen. Frågorna är inte tänkta att ge enkla svar, utan att uppmuntra till eftertanke och självrannsakan.

    Genom att ställa frågor i stället för att ge färdiga svar bjuder jag in er att stanna upp och granska era egna övertygelser. Hur toleranta är vi egentligen när vi möter åsikter som skiljer sig från våra egna? Var går vår gräns mellan respekt och kontroll?

    Frågorna är också ett sätt att påminna om att mänskliga rättigheter börjar på individnivå. De handlar inte bara om lagar, stater eller historiska övergrepp, utan om våra dagliga val: hur vi pratar med varandra, hur vi dömer, och hur mycket utrymme vi ger andra människor att vara sig själva.

    Slutligen ställs frågorna för att öppna upp för dialog snarare än konflikt. I en värld där många tror sig sitta på den enda sanningen behövs samtal som bygger på nyfikenhet, ödmjukhet och respekt. Dessa frågor kan vara början på just sådana samtal.

  • The importance of human rights in our short lives

    The importance of human rights in our short lives

    We live only for a short time on Earth. Yet we often behave as if we own both time and truth. We build borders, opinions, and convictions as if they were eternal, and sometimes we go so far as to decide what other people are allowed to believe, think, or be — simply because it aligns with our own worldview.

    That is precisely why human rights are so essential.

    If life is short, fragile, and temporary, it should make us more humble, not harsher. Every person is given only one life, one perspective, one set of experiences. None of us holds the ultimate truth. And yet, again and again, we see people trying to force others to conform — religiously, politically, culturally, or morally. Not because harm is being done, but because “this is what I believe, therefore you should too.”

    Human rights exist to protect us from this.

    The right to think freely, to believe or not believe, to express oneself and live without persecution is not a luxury. These are fundamental protections in a world where power and majorities can otherwise easily override the individual. When we deny others the right to believe what they want — as long as it harms no one — we deny their humanity.

    It is easy to defend human rights in theory. The hard part is practicing them, especially when we encounter beliefs that provoke, frighten, or directly contradict our own values. But tolerance does not mean agreement. It means accepting that other people have the right to their own lives and thoughts, even when they differ from ours.

    When we try to control what others are allowed to believe, we often do so in the name of “good intentions.” History, however, shows that coercion — even when justified as moral or righteous — rarely leads to anything good. It leads to fear, silence, and division. In the end, we all lose.

    Living in a society that respects human rights requires courage. The courage to endure difference. The courage to say: I disagree with you, but I defend your right to think for yourself. It also requires self-reflection — the willingness to question our own convictions and recognize that they are not automatically more valuable than anyone else’s.

    If life is short, we should use our time to create space rather than restrictions. To protect one another rather than control one another. Human rights are not an obstacle to society — they are a promise that every life, however brief, has value in itself.

    And perhaps that is where it begins: with the realization that none of us is here long enough to have the right to govern another person’s inner world.

    If life is short, why do we spend so much energy trying to control how others think and believe?

    Have you ever felt judged or restricted because of your beliefs? How did it affect you?

    Where is the line between standing up for your values and forcing them onto others?

    Are we truly tolerant, or only as long as others think like we do?

    What would society look like if we took the right to think freely as seriously as the right to speak freely?

    Can you defend someone’s right to believe differently from you, even when it challenges or provokes you?

    What do human rights mean to you — in everyday life, not just in theory?

    I ask these questions because human rights are not just abstract or theoretical ideas — they are about how we think, act, and treat one another in everyday life. The questions are not meant to provide easy answers, but to encourage reflection and self-examination.

    By asking questions instead of giving ready-made answers, I invite you to pause and examine your own beliefs. How tolerant are we really when we encounter views that differ from our own? Where is the line between respect and control?

    The questions also serve as a reminder that human rights begin at the individual level. They are not only about laws, states, or historical abuses, but about our daily choices: how we speak to one another, how we judge others, and how much space we allow people to be themselves.

    Finally, these questions are asked to open up dialogue rather than conflict. In a world where many people believe they hold the only truth, we need conversations built on curiosity, humility, and respect. This questions can be the starting point for exactly those kinds of conversations.

  • You are a winner

    I understand that it may have been difficult, that you have doubted yourself several times if you would make it this far.

    But you have made it through 100% of all your days so far. Some days may not have been anything to brag about but you made it through them all with your life intact. That is a victory. You did not give up you continued and fought one day at a time & now you are here and have made it through 100%.

    There have been times when I doubted I would make it this far but now I am here and have survived this far, it is a victory for both you and me.

    The year is almost over and people will start bragging about all the successes they had in the past year. But you should know that it is completely okay that all you did this year was get through it. It is okay. You should be proud of it, you had a difficult year. Despite all those difficult days, you chose to get up and keep fighting and that is truly something to celebrate. Stretch yourself, you are stronger than you think. You are coming into a new year with so much more experience, whatever life throws at you next year, you know that you can handle much more than you think.

    You are a winner

  • Merry Christmas

  • Den varmare vintern

    Så förändras Sverige i takt med klimatet

    Sverige är ett land som länge förknippats med gnistrande snö, djup kyla och klassiska vinterupplevelser. Men nu visar färsk statistik från SMHI att de svenska vintrarna håller på att förändras i grunden – och det med en hastighet få hade kunnat föreställa sig för bara några decennier sedan.

    Från vita vintrar till milda december

    December 2025 blev ett tydligt exempel på hur drastiskt vårt klimat har förändrats. Under månadens första halva var medeltemperaturen över stora delar av Sverige 7–8 grader högre än normalt för årstiden, enligt DN:s genomgång av SMHI-statistik.

    De klassiska vintrarna med många dagar under nollan – de så kallade isdygnen – har minskat med veckor sedan 1980-talet. I södra Sverige är vita och kalla vintrar snart ett minne blott.

    Grått och blött – istället för snö och kyla

    Det som tidigare var snötäckt mark och frusna sjöar är i dag ofta grått och regnigt. Istället för vinterlandskap fyllt av snö är det vanligt med blötare väder och regn under vintermånaderna.

    SMHI noterar också att isläggningen på insjöar har minskat kraftigt, och säsongen 2019/2020 saknade till och med helt is på mätpunkter i södra Sverige – ett klimatfenomen som tidigare var otänkbart.

    Vintersport och natur i förändring

    Den mildare vintern påverkar inte bara termometrarna. Svenska skidorter, särskilt i södra och mellersta Sverige, har redan märkt av konsekvenserna. Medeltemperaturen i vinterområden väntas stiga ytterligare, och snötäcket kan minska med 25–40 % enligt prognoser som refereras i artikeln. Detta gör det allt svårare för både skidåkning och traditionella vinteraktiviteter att fungera som tidigare.

    Klimatförändringarnas roll

    Den här utvecklingen är ett tydligt tecken på klimatförändringarna i praktiken. Ett varmare klimat leder till att vintrarna blir kortare och mildare – i vissa områden så pass att vintern i praktiken försvinner. Experter betonar att även om väder kan variera från år till år, så är trenden långsiktigt och tydligt kopplad till den globala uppvärmningen.

    Vad betyder det här för framtiden?

    Om utsläppen fortsätter som idag väntas klimatet bli ännu varmare, och vintrarna kan bli allt mer ovanliga i stora delar av landet. Kanske kommer vi om några decennier tänka tillbaka på våra “klassiska vita vintrar” som något som hörde till en svunnen tid – i ett Sverige där klimatet såg annorlunda ut än idag.

    Källa: Chockbesked för Sveriges vinter

    Jag kommer ihåg vintrarna när jag var liten.

    Vi hade en hockeyrink som vi åkte skridskor i varje vinter, det fanns inga kylslingor som höll vattnet fruset, det var bara naturens egna temperatur som alltid var minusgrader.

    Jag kommer ihåg snön, hur jag plogade snö med vår häst med en hemmagjord v-plog som jag satt på när hästen drog den efter sig. Jag skottade fram bilen när snön nästan gick upp till taket på bilen. Det här var i södra Småland inte i norra delarna av Sverige.

    Visst är det så att jag kanske glömt de tråkiga gröna vintrarna då, barn har en förmåga att bara komma ihåg det roliga de hade. Men mer och mer statistik visa att vi får fler och fler milda vintrar, speciellt de senaste 25 åren.

    Ni som inte håller med att det är ett exempel på klimatförändringarna kommer påstå att det här är bara en tillfällig period, i framtiden kommer de kalla och snörika vintrarna komma tillbaka.

    Problemet med detta är att INGEN kan bevisa vad som kommer ske i framtiden. Det kan vara så att det bara är tillfälligt eller så kan det vara ett resultat av klimatförädringar.

    Hur ska vi agera?

    Är det värt att inte göra något utan bevis för att det är tillfälligt eller ska vi agera som att det är på grund av klimatförändringarna?

    Just detta skrev jag om i ett tidigare inlägg som ni kan läsa här.

    Än finns det tid – Tankar för dagen

  • Estonia. Vad hände egentligen?

    Estoniakatastrofen har förbryllat mig i tre decennier. Hanteringen av frågan har präglats av beslut och omsvängningar som skapat ett djupt misstroende mot de officiella förklaringarna. Särskilt anmärkningsvärt var hur man först slog fast att Estonia skulle bärgas, för att senare dra tillbaka detta beslut under förhållanden som framstod som både otydliga och motsägelsefulla.

    Så vad hände egentligen?

    🕯️ Bakgrund – resan och vädret

    • Färjan MS Estonia avgick från Tallinn, Estland, på kvällen den 27 september 1994 med destination Stockholm, Sverige.
    • Ombord fanns 989 personer – både passagerare och besättning.
    • Vädret var hårda höstförhållanden i Östersjön med stark vind och stora vågor (upp till ca 4–6 m).

    🕛 Vid midnatt – problemen börjar

    • Strax efter midnatt till den 28 september 1994 hördes höga, metalliska smällar ombord, troligen från framdelen av fartyget.

    🕐 01:20 – Nödsignal och vattenintrång

    • En intern larmning gick ut på fartyget och kort därefter gjordes ett Mayday-utrop (nödsignal) som mottogs av andra fartyg i närheten.
    • Under dessa minuter hade vatten börjat strömma in på bildäcket, vilket i sin tur gjorde att fartyget började luta kraftigt åt ena sidan.

    🕜 01:50 – Fartyget sjunker

    • MS Estonia försvann från radar och sjönk helt under ytan ungefär vid 01:50 natten till den 28 september.

    ⚓ Vad skedde ombord

    • När vatten trängde in genom framdelen stördes fartygets stabilitet och det började luta kraftigt, vilket gör det svårt för många passagerare att nå livbåtarna.
    • Vattnet på bildäcket spreds snabbt eftersom dörrar och luckor inte hindrade flödet, vilket gjorde att fartyget tappade flytkraft snabbt.
    • Strömavbrott inträffade, vilket störde kommunikationen och gjorde att positionen inte skickades korrekt eller i god tid till räddningstjänst.

    🚁 Räddningsinsatsen

    • Flera fartyg och helikoptrar svarade på nödsignalerna, men mörkret, vädret och den plötsliga lutningen gjorde räddningsarbetet mycket svårt.
    • Sammanlagt 137 personer överlevde och räddades; många dog senare av exponering för det kalla vattnet.

    📊 Officiella siffror

    • 989 personer ombord
    • 137 överlevde
    • 852 omkom, främst genom drunkning eller hypotermi i det kalla vattnet.

    📍 Var olyckan skedde

    • Fartyget sjönk i internationellt vatten i norra Östersjön, cirka 22 nautiska mil (ca 41 km) från finska ön Utö.

    🧠 Sammanfattning av vad som hände

    1. MS Estonia lämnade Tallinn på kvällen den 27 september 1994.
    2. Oväder gjorde vägen svår genom Östersjön.
    3. Runt 01:20 började vatten tränga in, och fartyget tog snabbt in vatten.
    4. Fartyget sjönk helt kring 01:50 samma natt.
    5. Räddningsinsatsen nådde många överlevande, men de flesta omkom i det iskalla vattnet.

    Estonia förliste efter en kollision. Det är slutsatsen i en närmare 200 sidor lång vetenskaplig utredning från Baltic Marine Technical Investigation Group (BMTIG).

    – Hur mycket berg det än är i området så räcker inte energin för att åstadkomma skadorna vid hålen, säger huvud­författaren Johan Ridderstolpe.

    En grupp experter inom Baltic Marine Technical Investigation Group (BMTIG) har publicerat en nästan 200 sidor lång teknisk utredning om Estonias förlisning med hjälp av modern data, undervattensfilmer och avancerade beräkningar. Utredningen pekar på följande:
    varldenidag.se

    ⚓ 1. Skadorna i skrovet tycks vara från en kollision

    ✔️ De stora hålen på styrbordssidan är så omfattande att de enligt rapportens fysikaliska beräkningar inte kan förklaras enbart av bottenkontakt när fartyget redan sjunkit.
    ✔️ Utredarna menar att det krävs en högenergi-händelse nära ytan — vilket i praktiken skulle vara en sidokollision med ett föremål med 3 000–7 000 ton massa i fart — för att skapa den typen av skador.
    varldenidag.se

    ⚓ 2. Nytt undervattensmaterial och analyser

    ✔️ ROV-filmer och fotogrammetri som blivit tillgängliga först på senare år har gjort det möjligt att beräkna hur mycket energi som krävs för att deformera skrovet som det är gjort.
    varldenidag.se

    ⚓ 3. Forskarnas slutsats

    📌 “Skadorna måste ha kommit av en kollision” – står i rapporten utan att utpekade vad det skulle ha varit som kolliderat med Estonia. Uppgiften är alltså att fysiska data tyder på yttre våld snarare än endast bottenkontakt.
    varldenidag.se

    ⚠️ Vad rapporten inte säger

    🔹 Den säger inte vad det skulle kunna ha varit som kolliderat med Estonia.
    🔹 Den säger inte att detta var avsiktligt, miltärt relaterat eller att någon aktör var inblandad med uppsåt.
    🔹 Den anger inte att det var en explosion eller sabotage i traditionell bemärkelse — den håller sig till de fysiska skadorna och energibehovet för att skapa dem.
    varldenidag.se

    📌 Officiella utredningar står på andra ståndpunkter

    Statliga haverikommissioner (Estland, Sverige och Finland) har på senare tid, i sina preliminära och officiella analyser, sagt att:

    ✔️ De stora hålen i skrovet kan härledas till kontakt med botten när Estonia sjönk och kapsejsade, inte en ytkollision.
    ✔️ Det finns ingen officiell bekräftelse på att någon annan farkost eller objekt träffade Estonia över vattenytan.
    estonia1994.ee
    +1

    Detta innebär att olika grupper kommer till skillnad slutsatser beroende på metod, tolkning av data och fundamentala antaganden i analysen.

    📌 Kort om vad som fortfarande är oklart

    🔸 Huruvida skadorna faktiskt rimligen kan uppstå på annat sätt än bottenkontakt
    🔸 Vad eventuellt föremål eller händelse i så fall skulle ha varit
    🔸 Fullständig konsensus mellan officiella myndighetsutredningar och oberoende forskare finns inte — men diskussionen är aktiv och pågår i vetenskapliga och tekniska kretsar.

    Är det en konspiration?

    Blev Estonia sänkt för att hon användes för att frakta hemlig militär utrustning?

    Frågorna kommer nog aldrig besvaras & konspirationsteorierna kommer sluta.

  • Än finns det tid

    Hellre handling nu än ånger senare

    ”Det är bättre att göra något nu och inse att man hade fel än att inte göra någonting och senare upptäcka att det är för sent att göra något.” Det citatet fångar kärnan i klimatdebatten. Klimatförändringarna är vår tids största ödesfråga, och ändå tvekar vi. Vi väntar på fullständig säkerhet, perfekta lösningar och total enighet. Men klimatet väntar inte.

    Forskningen visar tydligt att mänskliga utsläpp påverkar jordens klimat. Samtidigt finns det de som menar att hotet överdrivs eller att teknikutveckling i framtiden kommer att lösa problemen åt oss. Men även om dessa tvivel skulle visa sig delvis riktiga, vad är egentligen risken med att agera? Att investera i förnybar energi, energieffektivisering och hållbara transporter leder till renare luft, nya jobb och minskad sårbarhet. Det är vinster oavsett hur klimatkurvorna utvecklas.

    Det verkligt farliga är inte att göra för mycket, utan att göra för lite. Om vi avvaktar och det senare visar sig att klimatförändringarna är så allvarliga som forskningen varnar för, då står vi inför oåterkalleliga skador: stigande havsnivåer, extremväder, livsmedelsbrist och ökade konflikter. Då hjälper det inte att säga att vi var osäkra eller att besluten var svåra. Naturen förhandlar inte.

    Klimatpolitiken framställs ofta som en uppoffring, men i själva verket är passiviteten den största kostnaden. Varje år av tvekan gör omställningen dyrare och mer smärtsam. Att agera nu är inte ett tecken på hysteri, utan på ansvar. Ansvar gentemot kommande generationer, men också gentemot oss själva.

    Vi har tidigare visat att samhällen kan förändras snabbt när viljan finns. Klimatfrågan kräver samma mod. Hellre att vi om trettio år konstaterar att vi tog i för mycket, än att vi ser tillbaka och inser att vi visste – men valde att inte agera. När insatserna är planetens framtid är försiktighet i form av passivitet det mest riskfyllda valet av alla.

  • Var tog de goda nyheterna vägen?

    När jag läser nyhetstidningar eller tittar på nyhetssändningar slås jag ofta av samma känsla: nästan allt som rapporteras är negativt. Krig, konflikter, kriminalitet, ekonomisk oro och klimatkatastrofer dominerar flödet. Det är självklart att dessa händelser är viktiga att rapportera om, men frågan är vad som händer när de nästan helt får ta över vår bild av världen?

    Nyheter formar inte bara vår kunskap om vad som sker, utan också vår uppfattning om hur världen är. När det negativa ständigt står i centrum riskerar vi att börja tro att samhället enbart är på väg åt fel håll. Det kan skapa oro, uppgivenhet och en känsla av maktlöshet – även hos människor som i sin vardag lever i relativt trygga och fungerande miljöer.

    Forskning visar att människan är särskilt mottaglig för hot och faror. Det är därför inte konstigt att negativa nyheter får större genomslag. Men just därför krävs också medvetenhet och balans. För världen består inte bara av problem, utan också av lösningar, framsteg, solidaritet och medmänsklighet. Dessa berättelser finns – men de ges sällan samma utrymme.

    Jag menar att nyhetsmedier, och i synnerhet våra statliga nyhetssändningar, har ett särskilt ansvar här. Med ett uppdrag att tjäna allmänheten bör de inte enbart spegla det som går fel, utan också det som går rätt. Att rapportera goda nyheter handlar inte om att försköna verkligheten, utan om att ge en mer rättvis och komplett bild av den.

    Om vi vill ha ett samhälle präglat av engagemang, framtidstro och ansvarstagande behöver vi också berättelser som visar att förändring är möjlig. Därför är det dags att ge de goda nyheterna den plats de förtjänar.