Pappa, jag har saknat dig

Det finns en fråga som har följt mig genom nästan hela mitt liv:

Var är min pappa?

Jag var tre år när jag kom till ett fosterhem.

Jag är 58 år idag, så det har gått 55 år sedan dess. Det är inte många minnen jag har från den tiden. Men ett av dem finns kvar väldigt tydligt.

Jag hade en blåvit sjömanskostym på mig. I handen bar jag en sådan nätkasse som man förr hade till fotbollar. I den låg mina små bilar.

Det är en märklig bild att bära med sig genom livet.

En liten pojke med sina små bilar i en nätkasse, på väg in i ett hem som skulle bli hans barndom.

Jag visste inte då vad som väntade.

Jag visste inte att det hemmet skulle bli en plats där jag skulle lära mig att vara rädd.

Jag visste inte att jag skulle komma att gömma mig för att slippa bli slagen.

Jag visste inte att jag skulle ligga i sängen och gråta mig till sömns.

Och jag visste framför allt inte att den pappa som jag så desperat längtade efter aldrig skulle komma.

Jag väntade på min hjälte

Min biologiska pappa fanns inte i mitt liv.

Han ville till en början inte ens erkänna att han var min far.

Jag kan som vuxen förstå att en människa kan bära på saker som andra inte känner till. Rädsla. Skam. Dåliga beslut. Omständigheter. Ett liv som kanske inte blev som man tänkt sig.

Men ett barn förstår inte sådant.

Ett barn tänker på ett annat sätt.

Jag hade en pappa någonstans.

Och i min värld var han min hjälte.

Jag drömde flera gånger under min barndom att han skulle komma och hämta mig.

Att han plötsligt skulle stå där.

Att han skulle ta mig därifrån.

Att han skulle se vad som hände och säga:

”Nu räcker det. Du ska följa med mig.”

Det var min fantasi om räddningen.

Och kanske var det den fantasin som gjorde att jag orkade fortsätta.

För någonstans inom mig fanns det en tanke om att så här skulle inte livet vara.

Min pappa skulle komma.

En dag skulle någon komma och hämta mig.

Att lära sig att vara osynlig

Jag minns fortfarande en del av det som hände.

Jag minns en gång när jag blev misshandlad i badrummet med en mattpiska.

Jag minns blodet på kaklet.

Jag minns blodet i badkaret.

Och jag minns att det var jag själv som fick tvätta bort det.

Det är ett minne som fortfarande finns kvar i mig.

Jag minns också hur jag vid ett annat tillfälle kröp längst in under husets snedtak, in i ett utrymme där det fanns en garderob.

Där kunde de inte komma åt mig.

Där kunde jag gömma mig.

Jag lärde mig tidigt att bli så liten och osynlig som möjligt.

På morgonen låg jag kvar i sängen och lyssnade.

Jag lyssnade på deras röster.

Jag lyssnade efter tonläget.

Jag försökte förstå vilket humör de var på innan jag vågade gå upp.

Var de irriterade visste jag att risken var stor att jag skulle bli misshandlad.

Så jag tassade omkring.

Försökte inte synas.

Försökte inte höras.

Försökte inte göra något som kunde väcka deras ilska.

Det är kanske svårt för någon som haft en trygg barndom att förstå.

Men för mig blev det normalt.

Jag visste inget annat.

Jag trodde att alla barn hade det så

Jag fick inte leka med andra barn efter skolan.

Jag fick inte ta hem kompisar.

Jag fick inte gå på deras födelsedagskalas när jag blev bjuden.

Jag fick inte ha egna födelsedagskalas.

Jag fick inte spela fotboll på skolrasten.

När jag kom hem kunde mina fosterföräldrar kontrollera undersidan av mina skor för att se om de var gröna av gräset.

Så jag började ta av mig skorna och spela i strumplästen.

Efter ett tag upptäckte de det också.

Idag kan jag tänka på det och nästan le åt uppfinningsrikedomen hos den lilla pojken.

Men egentligen är det sorgligt.

För den pojken försökte bara få vara ett barn.

Jag träffade nästan inga andra barn utanför skolan.

Och eftersom jag inte visste något annat trodde jag länge att livet skulle vara så.

Jag trodde att det var så familjer fungerade.

Innerst inne visste jag nog att något var fel.

Men jag hade inget att jämföra med.

”Du kommer aldrig att bli något”

Jag fick höra att jag aldrig skulle bli något.

Att jag skulle bli alkoholist.

Att jag inte var värd någonting.

Sådana ord kan sätta sig djupare än slag.

Ett slag gör ont när det träffar.

Ord kan fortsätta göra ont i årtionden.

Jag fick ingen tröst.

Ingen som höll om mig när jag var ledsen.

Ingen som sa att det skulle bli bra.

Så jag grät mig till sömns.

Och nästa morgon började jag om igen.

En liten pojke behöver en hjälte

En pojke behöver inte en perfekt pappa.

Han behöver inte en pappa som kan allt.

Han behöver någon att se upp till.

Någon han kan tänka:

”När jag blir stor vill jag bli som pappa.”

Men jag hade ingen sådan person.

Det fanns ingenting positivt i min fosterfar som jag ville ta efter.

Och kanske var det därför min biologiska pappa fick en så stor plats i min fantasi.

Jag hade fått veta att han arbetade som servitör.

När det senare blev dags att välja gymnasium ville jag bli servitör.

Kanske var det mitt sätt att komma närmare honom.

Att göra något som han hade gjort.

Men mina fosterföräldrar förbjöd mig att gå den utbildningen eftersom den låg 4,5 mil bort. De ville kunna ha kontroll över mig.

Så jag tvingades välja en annan gymnasielinje i samma stad.

Ännu en gång var det någon annan som bestämde över mitt liv.

Sedan flydde jag

När jag var 17 år flydde jag från mina fosterföräldrar.

Det var början på ett annat liv.

Jag fick kontakt med min biologiska mamma. Genom henne fick jag veta att jag hade halvsyskon.

Jag trodde att de visste om mig.

Jag tänkte att om de inte kontaktade mig så kanske de inte ville ha med mig att göra.

Till slut tog jag mod till mig och ringde min halvbror.

Jag sa:

”Hej, mitt namn är Christer. Vi har visst samma far.”

Det blev tyst i telefonen.

Det var en sådan tystnad som säger mer än ord.

Då förstod jag.

De visste inte heller.

Jag hade levt hela mitt liv med bilden av att jag var den som blivit bortvald.

Och plötsligt upptäckte jag att jag kanske inte ens hade funnits i min pappas andra barns värld.

Jag började leta

År 2000 började jag leta efter honom.

Jag har letat i över 25 år.

Jag har hoppats.

Jag har väntat.

Jag har föreställt mig hur det skulle kännas att hitta honom.

Jag trodde länge att det bara var en tidsfråga.

Till och med när ett tv-program, Spårlöst försvunnen, försökte hitta honom hoppades jag att det skulle lyckas.

Men de hittade honom inte.

Och de senaste åren har jag börjat förstå att jag kanske aldrig kommer att få veta vad som hände.

Det är en särskild sorts sorg.

Att sakna någon är svårt.

Men att sakna någon utan att veta var han finns är något annat.

Om jag fick veta att han var död skulle det naturligtvis göra ont.

Men samtidigt skulle jag äntligen veta någonting.

Jag skulle veta att mitt sökande hade nått sitt slut.

Men om han lever…

Då finns fortfarande en möjlighet.

Pappa, jag vill inte fråga varför

Om jag en dag stod framför honom tror jag att det första jag skulle säga skulle vara:

”Pappa, jag har saknat dig.”

Sedan skulle jag krama honom.

En lång kram.

Och jag tror inte att jag skulle vilja släppa honom.

Jag har tänkt mycket på vad jag skulle vilja fråga.

Varför lämnade du mig?

Varför hörde du aldrig av dig?

Tänkte du på mig?

Visste du vad som hände med mig?

Men ju äldre jag blivit, desto mindre intresserad är jag av att anklaga honom.

Jag vill förstå.

Jag vill höra hans historia.

Han föddes i Ungern 1937.

Han flydde från sitt land 1955 och hamnade i ett flyktingläger i Österrike innan livet till slut förde honom till Sverige.

Det finns ett helt liv där som jag inte känner till.

Jag vill veta hur hans barndom var.

Jag vill veta varför han lämnade Ungern.

Jag vill veta vad han upplevde i Österrike.

Jag vill veta hur det var att komma till Sverige.

Jag vill veta vad han drömde om.

Vad han var rädd för.

Vem han älskade.

Vad han arbetade med.

Hur hans liv blev.

Och någonstans i allt detta finns den fråga jag fortfarande bär på:

Hur var det för dig att bli pappa till mig?

Jag är inte arg på dig

Det kanske låter konstigt efter allt jag berättat.

Men jag är inte arg på honom.

Inte längre.

Jag vet inte vad som hände.

Jag vet inte vilka omständigheter som gjorde att han försvann.

Jag vet inte om han någonsin försökte hitta mig.

Jag vet inte om han har burit på skuld.

Men ibland föreställer jag mig honom som en gammal man.

Kanske sitter han någonstans och tänker tillbaka på sitt liv.

Kanske skäms han.

Kanske har han tänkt på mig många gånger men inte vågat ta kontakt efter alla dessa år.

Kanske har han sagt till sig själv att det är för sent.

Om det är så skulle jag vilja säga:

Det är inte för sent.

Jag vill inte ha en förklaring för att kunna förlåta.

Jag vill bara få träffa dig.

Sedan blev jag själv pappa

Och här finns kanske den största sorgen i hela min berättelse.

När jag höll mitt eget barn för första gången kände jag inte bara glädje.

Jag kände skam.

Jag skämdes över min barndom.

Jag skämdes över att jag inte haft en pappa.

Jag skämdes över att jag inte hade några goda minnen av hur en pappa skulle vara.

För hur blir man en bra pappa när man aldrig har fått se hur en pappa gör?

Jag har haft svårt med fysisk närhet.

Att krama mina barn.

Att visa kärlek med kroppen.

Att bara vara nära.

Samma sak har varit svårt även i relationen med min fru.

Och jag har känt skuld.

Jag har tänkt att en bra pappa borde kunna göra sådant naturligt.

Jag har ibland känt mig som en dålig pappa.

Men någonstans har jag börjat förstå något.

Jag var inte dålig för att jag inte hade fått lära mig.

Jag hade aldrig fått förebilden.

Jag hade aldrig fått uppleva den trygga beröringen.

Jag hade aldrig fått se hur kärlek såg ut i vardagen.

Men en sak bestämde jag mig för

Jag skulle inte bli min fosterfar.

Det var kanske det viktigaste beslutet jag någonsin fattade.

Mina barn skulle få ha kompisar hemma.

De skulle få sova över hos sina vänner.

De skulle få bjuda hem människor.

De skulle få leka.

De skulle få ha den barndom jag själv hade önskat mig.

Jag kunde inte ge dem min egen barndom.

Men jag kunde försöka ge dem den barndom jag själv aldrig fick.

Och kanske är det också en sorts seger.

För även om min fosterfar försökte lära mig att jag inte skulle bli någonting, så blev jag ändå någon.

Jag blev pappa.

Och jag försökte göra annorlunda.

Till den lilla pojken

Om jag kunde resa tillbaka i tiden och sätta mig bredvid den treårige pojken med den blåvita sjömanskostymen och nätkassen med de små bilarna skulle jag vilja säga:

Håll ut.

Jag vet att du är rädd.

Jag vet att du inte förstår varför ingen kommer och hämtar dig.

Jag vet att du tror att det här är hela ditt liv.

Men det är det inte.

Du kommer härifrån.

Du kommer att överleva.

Du kommer att bli vuxen.

Du kommer själv att få barn.

Och även om du kommer att bära med dig saker från den här tiden som gör ont långt efter att du lämnat huset, så kommer du att kunna välja vad du gör med det du varit med om.

Du kommer inte kunna förändra din barndom.

Men du kommer kunna förändra det som kommer efter.

Och till dig, pappa

Jag vet inte var du finns.

Jag vet inte om du lever.

Jag vet inte om du någonsin kommer att läsa det här.

Men om du gör det vill jag att du ska veta en sak.

Jag har letat efter dig i över 25 år.

Inte för att jag hatar dig.

Inte för att jag vill ställa dig till svars för allt som hände.

Jag har letat efter dig för att du är en del av min historia.

Jag vill veta vem du var.

Jag vill veta vem du blev.

Jag vill höra din berättelse.

Och jag vill berätta min.

Jag vill berätta om den lilla pojken med den blåvita sjömanskostymen.

Om nätkassen med de små bilarna.

Om pojken som gömde sig under snedtaket.

Om pojken som lyssnade på vuxnas röster på morgonen för att avgöra om dagen skulle bli farlig.

Om pojken som drömde att hans pappa skulle komma och rädda honom.

Jag vill berätta att pojken överlevde.

Och om jag någonsin får stå framför dig vill jag inte börja med en anklagelse.

Jag vill börja med en kram.

Och säga:

Pappa.

Jag har saknat dig.

Så länge jag kan minnas har jag saknat dig.

Men jag är inte arg.

Jag är bara glad att jag äntligen fick träffa dig.

Och sedan skulle jag vilja lyssna.

För efter 58 år av frågor finns det egentligen bara en sak jag önskar mig.

Att få höra din historia.