Tankar för dagen

Vilket samhälle vill vi leva i?

recent posts

  • The letter to my father

    Dad, I’ve missed you

    There’s a question that has followed me through almost my entire life:

    Where is my dad?

    I was three years old when I came to a foster home.

    I’m 58 today, so it’s been 55 years since then. I don’t have many memories from that time. But one of them remains very clear.

    I was wearing a blue and white sailor suit. In my hand I carried a mesh bag like the ones they used to have for footballs. Inside it were my little cars.

    It’s a strange image to carry with you through life.

    A little boy with his little cars in a mesh bag, on his way into a home that would become his childhood.

    I didn’t know then what awaited me.

    I didn’t know that that home would become a place where I would learn to be afraid.

    I didn’t know that I would hide to avoid being beaten.

    I didn’t know I would lie in bed and cry myself to sleep.

    And most of all, I didn’t know that the father I so desperately longed for would never come.

    I was waiting for my hero

    My biological father wasn’t in my life.

    At first, he didn’t even want to admit that he was my father.

    As an adult, I can understand that a person can carry things that others don’t know. Fear. Shame. Bad decisions. Circumstances. A life that may not have turned out the way you imagined.

    But a child doesn’t understand that.

    A child thinks differently.

    I had a father somewhere.

    And in my world, he was my hero.

    I dreamed several times during my childhood that he would come and get me.

    That he would suddenly stand there.

    That he would take me away.

    That he would see what was happening and say:

    ”That’s enough. You’re going to come with me.”

    That was my fantasy about the rescue.

    And maybe it was that fantasy that gave me the strength to continue.

    Because somewhere inside me there was a thought that this was not how life was supposed to be.

    My dad would come.

    One day someone would come and get me.

    Learning to be invisible

    I still remember some of what happened.

    I remember once when I was beaten in the bathroom with a carpet whip.

    I remember the blood on the tiles.

    I remember the blood in the bathtub.

    And I remember that I had to wash it off myself.

    It is a memory that still remains with me.

    I also remember how on another occasion I crawled deep under the sloping ceiling of the house, into a space where there was a wardrobe.

    They couldn’t get to me there.

    I could hide there.

    I learned early on to become as small and invisible as possible.

    In the morning I lay in bed and listened.

    I listened to their voices.

    I listened to their tone.

    I tried to understand what mood they were in before I dared to get up.

    If they were irritated, I knew that I was at great risk of being beaten.

    So I pawed around.

    Tried not to be seen.

    Tried not to be heard.

    Tried not to do anything that might arouse their anger.

    It may be difficult for someone who had a safe childhood to understand.

    But for me it became normal.

    I didn’t know anything else.

    I thought all kids were like that.

    I wasn’t allowed to play with other children after school.

    I wasn’t allowed to bring friends home.

    I wasn’t allowed to go to their birthday parties when I was invited.

    I wasn’t allowed to have my own birthday parties.

    I wasn’t allowed to play soccer during school breaks.

    When I got home, my foster parents could check the bottoms of my shoes to see if they were green from the grass.

    So I started taking my shoes off and playing in my socks.

    After a while, they noticed it too.

    Today, I can think about it and almost smile at the ingenuity of that little boy.

    But it’s really sad.

    Because that boy was just trying to be a kid.

    I hardly met any other kids outside of school.

    And because I didn’t know anything else, I thought for a long time that’s how life was supposed to be.

    I thought that was how families worked.

    Deep down, I probably knew something was wrong.

    But I had nothing to compare it to.

    ”You’ll never amount to anything”

    I was told that I would never amount to anything.

    That I would become an alcoholic.

    That I wasn’t worth anything.

    Words like that can go deeper than punches.

    A blow hurts when it hits.

    Words can continue to hurt for decades.

    I got no comfort.

    No one to hold me when I was sad.

    No one to tell me it would be okay.

    So I cried myself to sleep.

    And the next morning I started all over again.

    A little boy needs a hero

    A boy doesn’t need a perfect father.

    He doesn’t need a father who can do everything.

    He needs someone to look up to.

    Someone he can think:

    ”When I grow up, I want to be like dad.”

    But I didn’t have that kind of person.

    There was nothing positive about my foster father that I wanted to emulate.

    And maybe that’s why my biological father had such a big place in my imagination.

    I had learned that he worked as a waiter.

    When it came time to choose a high school, I wanted to be a waiter.

    Maybe that was my way of getting closer to him.

    To do something he had done.
    But my foster parents forbade me from attending that school because it was 45 kilometers away. They wanted to be able to control me.

    So I was forced to choose a different high school major in the city were we lived.

    Once again, someone else was deciding my life.

    Then I escaped.

    When I was 17, I escaped from my foster parents.

    That was the beginning of a different life.

    I got in touch with my biological mother. Through her, I found out that I had half-siblings.

    I thought they knew about me.

    I thought that if they didn’t contact me, maybe they didn’t want anything to do with me.

    Finally, I plucked up the courage to call my half-brother.

    I said:

    ”Hi, my name is Christer. We have the same father, I guess.”

    The phone went silent.

    It was the kind of silence that says more than words.

    Then I understood.

    They didn’t know either.

    I started searching

    In 2000, I started looking for him.

    I’ve been searching for over 25 years.

    I’ve hoped.

    I’ve waited.

    I’ve imagined what it would feel like to find him.

    For a long time, I thought it was just a matter of time.

    Even when a TV show, Missing Without a Trace, tried to find him, I hoped it would succeed.

    But they didn’t find him.

    And in recent years I’ve come to understand that I may never know what happened.

    It’s a special kind of grief.

    Missing someone is hard.

    But missing someone without knowing where they are is something else.

    If I found out he was dead, of course it would hurt.

    But at the same time, I would finally know something.

    I would know that my search had come to an end.

    But if he’s alive…

    Then there’s still a chance.

    Dad, I don’t want to ask why

    If I were standing in front of him one day, I think the first thing I would say would be:

    ”Dad, I’ve missed you.”

    Then I would hug him.

    A long hug.

    And I don’t think I would want to let him go.

    I’ve thought a lot about what I would ask.

    Why did you leave me?

    Why didn’t you ever hear from me?

    Did you think of me?

    Did you know what happened to me?

    But the older I get, the less interested I am in accusing him.

    I want to understand.

    I want to hear his story.

    He was born in Hungary in 1937.

    He fled his country in 1955 and ended up in a refugee camp in Austria before life finally brought him to Sweden.

    There is a whole life there that I don’t know about.

    I want to know what his childhood was like.

    I want to know why he left Hungary.

    I want to know what he experienced in Austria.

    I want to know what it was like to come to Sweden.

    I want to know what he dreamed about.

    What he was afraid of.

    Who he loved.

    What he worked with.

    How his life turned out.

    And somewhere in all of this is the question I still carry:

    What was it like for you to become my father?

    I’m not angry with you

    It may sound strange after everything I’ve told you.

    But I’m not angry with him.

    Not anymore.

    I don’t know what happened.

    I don’t know what circumstances made him disappear.

    I don’t know if he ever tried to find me.

    I don’t know if he’s carried guilt.

    But sometimes I imagine him as an old man.

    Maybe he’s sitting somewhere thinking back on his life.

    Maybe he’s ashamed.

    Maybe he’s thought of me many times but hasn’t dared to contact me after all these years.

    Maybe he’s told himself it’s too late.

    If that’s the case, I would like to say:

    It’s not too late.

    I don’t want an explanation in order to forgive.

    I just want to see you.

    Then I became a father myself

    And here is perhaps the greatest sadness in my entire story.

    When I held my own child for the first time, I didn’t just feel joy.

    I felt shame.

    I was ashamed of my childhood.

    I was ashamed that I didn’t have a father.

    I was ashamed that I didn’t have any good memories of what a father should be like.

    Because how do you become a good father when you’ve never seen what a father does?

    I’ve had difficulty with physical closeness.

    Hugging my children.

    Showing love with your body.

    Just being close.

    The same thing has been difficult in my relationship with my wife.

    And I’ve felt guilty.
    Just being close.

    I have thought that a good father should be able to do that naturally.

    I have sometimes felt like a bad father.

    But somewhere I have begun to understand something.

    I was not bad because I had not been taught.

    I had never had a role model.

    I had never experienced the safe touch.

    I had never seen what love looked like in everyday life.

    But I decided one thing

    I would not be my foster father.

    That was perhaps the most important decision I ever made.

    My children would be allowed to have friends at home.

    They would be allowed to sleep over at their friends’ houses.

    They would be allowed to invite people over.

    They would be allowed to play.

    They would be allowed to have the childhood I had wanted for myself.

    I could not give them my own childhood.

    But I could try to give them the childhood I never had.

    And maybe that’s also a kind of victory.

    Because even though my foster father tried to teach me that I wouldn’t be anything, I still became something.

    I became a father.

    And I tried to do something different.

    To the little boy

    If I could travel back in time and sit next to the three-year-old boy with the blue and white sailor suit and the mesh bag with the little cars, I would say:

    Hold on.

    I know you’re scared.

    I know you don’t understand why no one is coming to get you.

    I know you think this is your whole life.

    But it’s not.

    You’re coming out of here.

    You’ll survive.

    You’ll grow up.

    You’ll have children of your own.

    And even though you will carry things from this time with you that hurt long after you leave the house, you will be able to choose what you do with what you have experienced.

    You will not be able to change your childhood.

    But you will be able to change what comes after.

    And to you, Dad

    I don’t know where you are.

    I don’t know if you are alive.

    I don’t know if you will ever read this.

    But if you do, I want you to know one thing.

    I have been looking for you for over 25 years.

    Not because I hate you.

    Not because I want to hold you accountable for everything that happened.

    I have been looking for you because you are a part of my story.

    I want to know who you were.

    I want to know who you became.

    I want to hear your story.

    And I want to tell mine.

    I want to tell you about the little boy in the blue and white sailor suit.

    About the mesh bag with the little cars.

    About the boy who hid under the sloping roof.

    About the boy who listened to the voices of adults in the morning to determine if the day would be dangerous.

    About the boy who dreamed that his father would come and save him.

    I want to tell you that the boy survived.

    And if I ever have to stand before you, I don’t want to start with an accusation.

    I want to start with a hug.

    And say:

    Dad.

    I’ve missed you.

    For as long as I can remember, I’ve missed you.

    But I’m not angry.

    I’m just glad I finally got to meet you.

    And then I’d like to listen.

    Because after 58 years of questions, there’s really only one thing I want.

    To hear your story.

  • Ett brev till min far

    Pappa, jag har saknat dig

    Det finns en fråga som har följt mig genom nästan hela mitt liv:

    Var är min pappa?

    Jag var tre år när jag kom till ett fosterhem.

    Jag är 58 år idag, så det har gått 55 år sedan dess. Det är inte många minnen jag har från den tiden. Men ett av dem finns kvar väldigt tydligt.

    Jag hade en blåvit sjömanskostym på mig. I handen bar jag en sådan nätkasse som man förr hade till fotbollar. I den låg mina små bilar.

    Det är en märklig bild att bära med sig genom livet.

    En liten pojke med sina små bilar i en nätkasse, på väg in i ett hem som skulle bli hans barndom.

    Jag visste inte då vad som väntade.

    Jag visste inte att det hemmet skulle bli en plats där jag skulle lära mig att vara rädd.

    Jag visste inte att jag skulle komma att gömma mig för att slippa bli slagen.

    Jag visste inte att jag skulle ligga i sängen och gråta mig till sömns.

    Och jag visste framför allt inte att den pappa som jag så desperat längtade efter aldrig skulle komma.

    Jag väntade på min hjälte

    Min biologiska pappa fanns inte i mitt liv.

    Han ville till en början inte ens erkänna att han var min far.

    Jag kan som vuxen förstå att en människa kan bära på saker som andra inte känner till. Rädsla. Skam. Dåliga beslut. Omständigheter. Ett liv som kanske inte blev som man tänkt sig.

    Men ett barn förstår inte sådant.

    Ett barn tänker på ett annat sätt.

    Jag hade en pappa någonstans.

    Och i min värld var han min hjälte.

    Jag drömde flera gånger under min barndom att han skulle komma och hämta mig.

    Att han plötsligt skulle stå där.

    Att han skulle ta mig därifrån.

    Att han skulle se vad som hände och säga:

    ”Nu räcker det. Du ska följa med mig.”

    Det var min fantasi om räddningen.

    Och kanske var det den fantasin som gjorde att jag orkade fortsätta.

    För någonstans inom mig fanns det en tanke om att så här skulle inte livet vara.

    Min pappa skulle komma.

    En dag skulle någon komma och hämta mig.

    Att lära sig att vara osynlig

    Jag minns fortfarande en del av det som hände.

    Jag minns en gång när jag blev misshandlad i badrummet med en mattpiska.

    Jag minns blodet på kaklet.

    Jag minns blodet i badkaret.

    Och jag minns att det var jag själv som fick tvätta bort det.

    Det är ett minne som fortfarande finns kvar i mig.

    Jag minns också hur jag vid ett annat tillfälle kröp längst in under husets snedtak, in i ett utrymme där det fanns en garderob.

    Där kunde de inte komma åt mig.

    Där kunde jag gömma mig.

    Jag lärde mig tidigt att bli så liten och osynlig som möjligt.

    På morgonen låg jag kvar i sängen och lyssnade.

    Jag lyssnade på deras röster.

    Jag lyssnade efter tonläget.

    Jag försökte förstå vilket humör de var på innan jag vågade gå upp.

    Var de irriterade visste jag att risken var stor att jag skulle bli misshandlad.

    Så jag tassade omkring.

    Försökte inte synas.

    Försökte inte höras.

    Försökte inte göra något som kunde väcka deras ilska.

    Det är kanske svårt för någon som haft en trygg barndom att förstå.

    Men för mig blev det normalt.

    Jag visste inget annat.

    Jag trodde att alla barn hade det så

    Jag fick inte leka med andra barn efter skolan.

    Jag fick inte ta hem kompisar.

    Jag fick inte gå på deras födelsedagskalas när jag blev bjuden.

    Jag fick inte ha egna födelsedagskalas.

    Jag fick inte spela fotboll på skolrasten.

    När jag kom hem kunde mina fosterföräldrar kontrollera undersidan av mina skor för att se om de var gröna av gräset.

    Så jag började ta av mig skorna och spela i strumplästen.

    Efter ett tag upptäckte de det också.

    Idag kan jag tänka på det och nästan le åt uppfinningsrikedomen hos den lilla pojken.

    Men egentligen är det sorgligt.

    För den pojken försökte bara få vara ett barn.

    Jag träffade nästan inga andra barn utanför skolan.

    Och eftersom jag inte visste något annat trodde jag länge att livet skulle vara så.

    Jag trodde att det var så familjer fungerade.

    Innerst inne visste jag nog att något var fel.

    Men jag hade inget att jämföra med.

    ”Du kommer aldrig att bli något”

    Jag fick höra att jag aldrig skulle bli något.

    Att jag skulle bli alkoholist.

    Att jag inte var värd någonting.

    Sådana ord kan sätta sig djupare än slag.

    Ett slag gör ont när det träffar.

    Ord kan fortsätta göra ont i årtionden.

    Jag fick ingen tröst.

    Ingen som höll om mig när jag var ledsen.

    Ingen som sa att det skulle bli bra.

    Så jag grät mig till sömns.

    Och nästa morgon började jag om igen.

    En liten pojke behöver en hjälte

    En pojke behöver inte en perfekt pappa.

    Han behöver inte en pappa som kan allt.

    Han behöver någon att se upp till.

    Någon han kan tänka:

    ”När jag blir stor vill jag bli som pappa.”

    Men jag hade ingen sådan person.

    Det fanns ingenting positivt i min fosterfar som jag ville ta efter.

    Och kanske var det därför min biologiska pappa fick en så stor plats i min fantasi.

    Jag hade fått veta att han arbetade som servitör.

    När det senare blev dags att välja gymnasium ville jag bli servitör.

    Kanske var det mitt sätt att komma närmare honom.

    Att göra något som han hade gjort.

    Men mina fosterföräldrar förbjöd mig att gå den utbildningen eftersom den låg 4,5 mil bort. De ville kunna ha kontroll över mig.

    Så jag tvingades välja en annan gymnasielinje i samma stad.

    Ännu en gång var det någon annan som bestämde över mitt liv.

    Sedan flydde jag

    När jag var 17 år flydde jag från mina fosterföräldrar.

    Det var början på ett annat liv.

    Jag fick kontakt med min biologiska mamma. Genom henne fick jag veta att jag hade halvsyskon.

    Jag trodde att de visste om mig.

    Jag tänkte att om de inte kontaktade mig så kanske de inte ville ha med mig att göra.

    Till slut tog jag mod till mig och ringde min halvbror.

    Jag sa:

    ”Hej, mitt namn är Christer. Vi har visst samma far.”

    Det blev tyst i telefonen.

    Det var en sådan tystnad som säger mer än ord.

    Då förstod jag.

    De visste inte heller.

    Jag hade levt hela mitt liv med bilden av att jag var den som blivit bortvald.

    Och plötsligt upptäckte jag att jag kanske inte ens hade funnits i min pappas andra barns värld.

    Jag började leta

    År 2000 började jag leta efter honom.

    Jag har letat i över 25 år.

    Jag har hoppats.

    Jag har väntat.

    Jag har föreställt mig hur det skulle kännas att hitta honom.

    Jag trodde länge att det bara var en tidsfråga.

    Till och med när ett tv-program, Spårlöst försvunnen, försökte hitta honom hoppades jag att det skulle lyckas.

    Men de hittade honom inte.

    Och de senaste åren har jag börjat förstå att jag kanske aldrig kommer att få veta vad som hände.

    Det är en särskild sorts sorg.

    Att sakna någon är svårt.

    Men att sakna någon utan att veta var han finns är något annat.

    Om jag fick veta att han var död skulle det naturligtvis göra ont.

    Men samtidigt skulle jag äntligen veta någonting.

    Jag skulle veta att mitt sökande hade nått sitt slut.

    Men om han lever…

    Då finns fortfarande en möjlighet.

    Pappa, jag vill inte fråga varför

    Om jag en dag stod framför honom tror jag att det första jag skulle säga skulle vara:

    ”Pappa, jag har saknat dig.”

    Sedan skulle jag krama honom.

    En lång kram.

    Och jag tror inte att jag skulle vilja släppa honom.

    Jag har tänkt mycket på vad jag skulle vilja fråga.

    Varför lämnade du mig?

    Varför hörde du aldrig av dig?

    Tänkte du på mig?

    Visste du vad som hände med mig?

    Men ju äldre jag blivit, desto mindre intresserad är jag av att anklaga honom.

    Jag vill förstå.

    Jag vill höra hans historia.

    Han föddes i Ungern 1937.

    Han flydde från sitt land 1955 och hamnade i ett flyktingläger i Österrike innan livet till slut förde honom till Sverige.

    Det finns ett helt liv där som jag inte känner till.

    Jag vill veta hur hans barndom var.

    Jag vill veta varför han lämnade Ungern.

    Jag vill veta vad han upplevde i Österrike.

    Jag vill veta hur det var att komma till Sverige.

    Jag vill veta vad han drömde om.

    Vad han var rädd för.

    Vem han älskade.

    Vad han arbetade med.

    Hur hans liv blev.

    Och någonstans i allt detta finns den fråga jag fortfarande bär på:

    Hur var det för dig att bli pappa till mig?

    Jag är inte arg på dig

    Det kanske låter konstigt efter allt jag berättat.

    Men jag är inte arg på honom.

    Inte längre.

    Jag vet inte vad som hände.

    Jag vet inte vilka omständigheter som gjorde att han försvann.

    Jag vet inte om han någonsin försökte hitta mig.

    Jag vet inte om han har burit på skuld.

    Men ibland föreställer jag mig honom som en gammal man.

    Kanske sitter han någonstans och tänker tillbaka på sitt liv.

    Kanske skäms han.

    Kanske har han tänkt på mig många gånger men inte vågat ta kontakt efter alla dessa år.

    Kanske har han sagt till sig själv att det är för sent.

    Om det är så skulle jag vilja säga:

    Det är inte för sent.

    Jag vill inte ha en förklaring för att kunna förlåta.

    Jag vill bara få träffa dig.

    Sedan blev jag själv pappa

    Och här finns kanske den största sorgen i hela min berättelse.

    När jag höll mitt eget barn för första gången kände jag inte bara glädje.

    Jag kände skam.

    Jag skämdes över min barndom.

    Jag skämdes över att jag inte haft en pappa.

    Jag skämdes över att jag inte hade några goda minnen av hur en pappa skulle vara.

    För hur blir man en bra pappa när man aldrig har fått se hur en pappa gör?

    Jag har haft svårt med fysisk närhet.

    Att krama mina barn.

    Att visa kärlek med kroppen.

    Att bara vara nära.

    Samma sak har varit svårt även i relationen med min fru.

    Och jag har känt skuld.

    Jag har tänkt att en bra pappa borde kunna göra sådant naturligt.

    Jag har ibland känt mig som en dålig pappa.

    Men någonstans har jag börjat förstå något.

    Jag var inte dålig för att jag inte hade fått lära mig.

    Jag hade aldrig fått förebilden.

    Jag hade aldrig fått uppleva den trygga beröringen.

    Jag hade aldrig fått se hur kärlek såg ut i vardagen.

    Men en sak bestämde jag mig för

    Jag skulle inte bli min fosterfar.

    Det var kanske det viktigaste beslutet jag någonsin fattade.

    Mina barn skulle få ha kompisar hemma.

    De skulle få sova över hos sina vänner.

    De skulle få bjuda hem människor.

    De skulle få leka.

    De skulle få ha den barndom jag själv hade önskat mig.

    Jag kunde inte ge dem min egen barndom.

    Men jag kunde försöka ge dem den barndom jag själv aldrig fick.

    Och kanske är det också en sorts seger.

    För även om min fosterfar försökte lära mig att jag inte skulle bli någonting, så blev jag ändå någon.

    Jag blev pappa.

    Och jag försökte göra annorlunda.

    Till den lilla pojken

    Om jag kunde resa tillbaka i tiden och sätta mig bredvid den treårige pojken med den blåvita sjömanskostymen och nätkassen med de små bilarna skulle jag vilja säga:

    Håll ut.

    Jag vet att du är rädd.

    Jag vet att du inte förstår varför ingen kommer och hämtar dig.

    Jag vet att du tror att det här är hela ditt liv.

    Men det är det inte.

    Du kommer härifrån.

    Du kommer att överleva.

    Du kommer att bli vuxen.

    Du kommer själv att få barn.

    Och även om du kommer att bära med dig saker från den här tiden som gör ont långt efter att du lämnat huset, så kommer du att kunna välja vad du gör med det du varit med om.

    Du kommer inte kunna förändra din barndom.

    Men du kommer kunna förändra det som kommer efter.

    Och till dig, pappa

    Jag vet inte var du finns.

    Jag vet inte om du lever.

    Jag vet inte om du någonsin kommer att läsa det här.

    Men om du gör det vill jag att du ska veta en sak.

    Jag har letat efter dig i över 25 år.

    Inte för att jag hatar dig.

    Inte för att jag vill ställa dig till svars för allt som hände.

    Jag har letat efter dig för att du är en del av min historia.

    Jag vill veta vem du var.

    Jag vill veta vem du blev.

    Jag vill höra din berättelse.

    Och jag vill berätta min.

    Jag vill berätta om den lilla pojken med den blåvita sjömanskostymen.

    Om nätkassen med de små bilarna.

    Om pojken som gömde sig under snedtaket.

    Om pojken som lyssnade på vuxnas röster på morgonen för att avgöra om dagen skulle bli farlig.

    Om pojken som drömde att hans pappa skulle komma och rädda honom.

    Jag vill berätta att pojken överlevde.

    Och om jag någonsin får stå framför dig vill jag inte börja med en anklagelse.

    Jag vill börja med en kram.

    Och säga:

    Pappa.

    Jag har saknat dig.

    Så länge jag kan minnas har jag saknat dig.

    Men jag är inte arg.

    Jag är bara glad att jag äntligen fick träffa dig.

    Och sedan skulle jag vilja lyssna.

    För efter 58 år av frågor finns det egentligen bara en sak jag önskar mig.

    Att få höra din historia.

  • Rösta inte bara för dig själv – rösta för det Sverige du vill lämna efter dig

    I ett tidigare inlägg skrev jag ett partiprogram till ett parti som jag skulle vilja rösta på men det partiet finns inte. För mig finns det inget parti som ”har alla rätt”. Istället bör jag fundera på vad som jag tror är viktigast för Sverige.

    Den 13 september 2026 går Sverige till val. Då ska vi välja våra representanter till riksdag, region och kommun. Från och med den 26 augusti finns dessutom möjlighet att förtidsrösta.

    Det är lätt att tänka att valet framför allt handlar om mig.

    Vilket parti vill sänka min skatt?
    Vilket parti ger mig mer pengar kvar i plånboken?
    Vilket parti gör min vardag enklare?
    Vilket parti driver den fråga som är viktigast för mig?

    Det är naturligt att tänka så. Vi lever våra liv utifrån våra egna erfarenheter och våra egna behov.

    Men jag tror att demokratin kräver något mer av oss.

    Den kräver att vi ibland lyfter blicken från oss själva.

    För vad händer om vi bara röstar efter vad som gynnar oss personligen?

    Den som har hög inkomst kanske röstar på det parti som ger störst skattesänkning för just den personen.

    Den som är pensionär kanske främst tittar på sin egen pension.

    Den som har barn kanske framför allt tänker på skolan.

    Den som äger sitt boende kanske tänker på bostadsskatten.

    Den som har företag kanske tänker på företagens villkor.

    Den som arbetar inom välfärden kanske tänker på arbetsvillkoren.

    Och det finns inget fel i att ta hänsyn till sådant.

    Men Sverige är större än summan av våra egna intressen.

    Vad händer med dem som inte sitter vid vårt eget köksbord?

    Det finns människor som inte kan arbeta.

    Människor som är sjuka.

    Människor som har förlorat sitt arbete.

    Barn som växer upp under helt andra förutsättningar än våra egna barn.

    Äldre människor som byggt upp det samhälle vi lever i men som nu behöver samhällets stöd.

    Människor som kämpar med ensamhet, psykisk ohälsa, missbruk eller ekonomiska problem.

    Företagare som försöker skapa arbetstillfällen.

    Människor som arbetar inom vården, skolan, omsorgen, polisen, räddningstjänsten och kriminalvården.

    Människor på landsbygden som känner att besluten fattas långt från deras verklighet.

    Och människor i våra storstäder som upplever helt andra problem.

    Alla dessa människor är Sverige.

    Och det är därför jag tycker att vi behöver fundera lite djupare innan vi lägger vår valsedel i valurnan.

    Frågan är kanske inte: ”Vad får jag?”

    Kanske borde vi också fråga:

    ”Vad är bäst för Sverige?”

    Det är en betydligt svårare fråga.

    För det som är bäst för mig behöver inte alltid vara bäst för samhället.

    Jag kanske skulle tjäna ekonomiskt på en viss skattesänkning.

    Men om samma pengar behövs för att vården ska fungera bättre – vad är då egentligen viktigast?

    Jag kanske skulle kunna acceptera mindre resurser till skolan eftersom mina egna barn är vuxna.

    Men vill jag verkligen leva i ett samhälle där nästa generation får sämre möjligheter?

    Jag kanske inte använder kollektivtrafiken.

    Men vill jag ändå ha ett samhälle där människor kan ta sig till arbete, utbildning och sjukvård?

    Jag kanske känner mig trygg där jag bor.

    Men kan jag vara nöjd med det om andra människor känner sig otrygga varje dag?

    Det är här jag tror att det personliga ansvarstagandet i en demokrati börjar.

    Att tänka längre än fyra år

    Ett val handlar inte bara om nästa års ekonomi.

    De politiska beslut som fattas idag kan påverka Sverige i decennier.

    Skolan vi bygger idag påverkar framtidens arbetskraft.

    Vården vi finansierar idag påverkar hur våra äldre kommer att ha det.

    Bostadspolitiken påverkar nästa generations möjligheter att skapa ett eget liv.

    Försvaret påverkar vår säkerhet.

    Klimat- och energipolitiken påverkar vilket samhälle våra barn och barnbarn kommer att leva i.

    Ekonomiska beslut påverkar statens möjligheter att klara nästa kris.

    Och beslut om kriminalitet, integration och social sammanhållning påverkar vilken trygghet vi kommer att känna i framtiden.

    Därför tycker jag att vi ibland måste våga tänka:

    ”Vad är bäst för Sverige om 20 år – inte bara vad som är bäst för mig nästa år?”

    Vi behöver inte rösta lika

    Det betyder inte att jag tycker att alla ska rösta på samma parti.

    Tvärtom.

    Demokrati bygger på att vi människor får tycka olika. Vi har olika erfarenheter, olika värderingar och olika uppfattningar om hur Sverige ska utvecklas.

    En person kanske sätter trygghet främst.

    En annan klimatet.

    En tredje ekonomin.

    En fjärde välfärden.

    En femte företagandet.

    En sjätte jämlikheten.

    En sjunde försvaret.

    En åttonde landsbygdens villkor.

    Och någon annan kanske tycker att migrationen är den viktigaste frågan.

    Det är helt okej.

    Det viktiga är att vi tänker själva.

    Att vi inte bara röstar på ett parti för att våra föräldrar alltid gjort det.

    Inte bara för att våra vänner röstar på det.

    Inte bara för att en influencer säger det.

    Inte bara för att ett inlägg på Facebook gör oss arga.

    Och kanske framför allt:

    Inte bara för att partiet lovar oss själva något som vi tjänar på.

    Politiker ska också granskas

    Vi behöver också bli bättre på att granska politiken.

    Ett vallöfte är inte samma sak som en genomförd reform.

    Det är lätt att lova mer pengar, lägre skatter, bättre vård, bättre skola, fler poliser, billigare mat och samtidigt säga att allt ska finansieras utan att någon behöver betala.

    Men verkligheten fungerar inte så.

    Politik handlar om prioriteringar.

    Pengar kan bara användas en gång.

    Om vi vill ha mer av någonting måste vi ibland acceptera mindre av något annat.

    Därför tycker jag att vi väljare har ett ansvar att fråga:

    Vad kostar förslaget?

    Vem ska betala?

    Vilka blir konsekvenserna?

    Är det realistiskt?

    Vad händer om politiken inte fungerar som tänkt?

    Och kanske den viktigaste frågan:

    Är detta verkligen bra för Sverige – eller låter det bara bra för mig?

    Rösten är liten – men den är vår

    En enda röst kanske kan kännas obetydlig.

    Vad spelar egentligen min röst för roll?

    Men demokratin består av just dessa enskilda röster.

    Din.

    Min.

    Vår grannes.

    Arbetskamratens.

    Den äldre människans.

    Den unga förstagångsväljarens.

    Och människans som aldrig tidigare varit särskilt politiskt intresserad men som denna gång bestämmer sig för att gå och rösta.

    I Sverige har vi möjligheten att välja våra politiska representanter genom fria och demokratiska val. Den möjligheten ska vi inte ta för given.

    Vi kan vara kritiska.

    Vi kan vara besvikna.

    Vi kan tycka att politikerna gör fel.

    Vi kan tycka att inget parti representerar oss fullt ut.

    Men att inte rösta är också ett ställningstagande.

    Och om vi avstår från att använda vår röst lämnar vi mer utrymme åt andra att bestämma vilken väg Sverige ska ta.

    Så innan du röstar…

    Läs.

    Lyssna.

    Jämför.

    Tänk efter.

    Prata med människor som tycker annorlunda än du själv.

    Försök förstå varför någon annan kan komma fram till en helt annan slutsats än du.

    Och våga ändra uppfattning om du upptäcker att dina egna argument inte håller.

    Det är inte ett tecken på svaghet.

    Det är ett tecken på demokratiskt ansvar.

    Och när du sedan står där med valsedeln i handen – tänk inte bara:

    ”Vad får jag ut av detta?”

    Tänk också:

    ”Vilket samhälle vill jag vara med och bygga?”

    ”Vilket Sverige vill jag lämna över till nästa generation?”

    ”Vilket beslut skulle jag kunna försvara även om det inte gav mig själv någon personlig ekonomisk fördel?”

    För kanske är det just där skillnaden finns mellan att rösta för sig själv och att rösta för samhället.

    Jag tror inte att någon av oss har den perfekta lösningen på Sveriges alla problem.

    Jag har det inte.

    Du har det kanske inte heller.

    Och det har sannolikt inte något politiskt parti heller.

    Men tillsammans kan vi försöka välja den väg vi tror är bäst.

    Inte för den rikaste.

    Inte för den fattigaste.

    Inte för den som bor i Stockholm.

    Inte för den som bor i Norrland.

    Inte för den som är ung.

    Inte för den som är gammal.

    Utan för hela Sverige.

    För det är kanske det demokratiska uppdraget:

    Att inte bara fråga vilket Sverige som passar mig – utan vilket Sverige vi kan vara stolta över att lämna vidare.

    Den 13 september är det val.

    Gå och rösta.

    Använd din röst.

    Använd den med eftertanke.

    Använd den med respekt för att andra kan tänka annorlunda.

    Och framför allt:

    Rösta inte bara för det som gynnar dig själv.

    Rösta för det Sverige du tror är bäst för oss alla. 🇸🇪

    Tankar för dagen

  • Sverige för framtiden: En Vision för Hållbar Utveckling



    Stark välfärd + hårda krav + billigare nödvändigheter + högre skatt på naturresurser och lyx + teknisk miljöpolitik + kortare arbetstid.

    ”Svensk naturresursavgift” (Inte malmavgift)

    1. Grundavgift: exempelvis 5 % av mineralvärdet.
    2. Vinstbaserad naturresursskatt: ytterligare skatt när gruvans avkastning överstiger en viss nivå.
    3. Lokal återbäring: en del går till kommunen där gruvan ligger.
    4. Statlig fond: en del går till en svensk framtidsfond.
    5. Efterbehandlingsfond: gruvbolaget måste betala in pengar för framtida sanering.

    Tanken att det är mycket svårare för ett gruvbolag att hävda att staten ”beskattar bort hela verksamheten” om skatten i större utsträckning träffar övervinster.
    Det finns dessutom en viktig poäng här: Sverige har betydligt fler gruvkoncessioner än de som faktiskt är i produktion. Under 2024 fanns 167 gällande bearbetningskoncessioner men endast 13 gruvor med koncession och faktisk brytning.

    VART SKA MALMPENGARNA GÅ?


    Säg att staten på sikt får in exempelvis 1–3 miljarder kronor per år från naturresurser.
    ”När vi säljer ut Sveriges naturresurser ska pengarna inte försvinna in i statsbudgeten. De ska investeras i Sveriges framtid.”
    Pengarna kan exempelvis fördelas:
    • 30 % till kommunerna där naturresursen finns
    • 25 % till pensioner
    • 20 % till skola
    • 15 % till forskning och innovation
    • 10 % till en framtidsfond
    Då får Kiruna, Gällivare, Skellefteå osv. direkt ekonomisk nytta av att deras naturresurser bryts.

    STATLIGT ÄGANDE


    LKAB-modellen
    Sverige äger redan LKAB till 100 procent.
    ”Strategiska svenska naturresurser ska i första hand förädlas i Sverige.”
    Inte bara sälja järnmalm.
    Utan:
    malm → järn → stål → avancerade produkter
    Det betyder fler jobb och större skatteintäkter i Sverige.

    SKATTER


    Skatt på vad man har – inte bara på vad man behöver
    Lägre skatt på:
    • mat
    • el
    • vatten
    • kollektivtrafik
    • grundläggande läkemedel
    • barnartiklar
    • energieffektivisering
    Högre skatt på:
    • mycket dyra bilar
    • exklusiva fritidsbåtar
    • privatjet
    • mycket stora bostäder
    • lyxkonsumtion
    • extremt stora kapitalvinster

    ”Flyttskatten ska inte hindra människor från att flytta.”

    Exempel:

    • En person bor i en trea värd 3 miljoner.
    • Behöver en fyra för 4 miljoner.
    • Säljer och får 1 miljon i vinst.
    • I dag kan skatten på vinsten göra att personen tvekar.

    Tanken är att
    Skatten skjuts upp eller tas bort om hela kapitalet återinvesteras i en dyrare permanentbostad inom sex månader

    Begränsning:
    • max en gång vart femte år.

    PENSIONÄRER


    ”Ingen ska behöva välja mellan mat och medicin.”
    Exempelvis:
    • höjt bostadstillägg för de med lägst pension
    • billigare tandvård för pensionärer
    • högkostnadsskydd för nödvändiga läkemedel
    • skattefri garantipension

    Arbetstiden


    ”Sverige ska införa 30-timmars arbetsvecka med bibehållen lön stegvis när produktivitets- och personalförutsättningarna tillåter.”
    Börja med yrkesgrupper med hög arbetsbelastning och svårighet att rekrytera tillräckligt med personal.
    Som tex

    1. vård
    2. omsorg
    3. polis
    4. myndigheter
    5. kommunal verksamhet
      Sedan utvärdera om det kan fungera inom andra yrkesgrupper

    ”Samhällsår” istället för ”Friår”


    Man får vara ledig upp till 12 månader med exempelvis 70–80 % ersättning.
    Men man måste göra något av följande:
    • utbildning
    • vidareutbildning
    • vård av anhörig
    • starta företag
    • volontärarbete
    • kompetensväxling
    • arbete inom bristyrke efter ledigheten
    Då blir det inte bara ”betald semester”.
    Det blir kompetenspolitik.

    Polisen

    ”Polisen ska vara där människor är.”
    Mer:
    • synlig patrullering
    • lokalpolis
    • polisstationer i utsatta områden
    • snabbare utredningar
    • fler civilanställda
    • bättre IT-system
    • mer administrativ personal så poliser kan vara ute
    Och:
    Högre lön för erfarna poliser
    Inte bara högre ingångslön.
    En polis med 15 års erfarenhet ska inte behöva bli chef för att få en ordentlig löneutveckling.

    BROTTSLIGHET


    ”Brott ska få konsekvenser snabbt.”
    Till exempel:
    • fler häktesplatser
    • snabbare domstolar
    • fler åklagare
    • fler kriminalvårdare
    • bättre återfallsprogram
    • obligatorisk behandling för vissa missbrukare
    • elektronisk övervakning där det är lämpligt
    • hårdare straff för gängrelaterad brottslighet
    • beslag av brottsvinster


    Och en väldigt viktig princip:
    ”Den som tjänar pengar på kriminalitet ska förlora pengarna.”
    Det är ofta mer kännbart för organiserad brottslighet än ytterligare några månaders fängelse.

    SKOLA

    Sverige spenderade totalt cirka 368 miljarder kronor på förskola, fritidshem, skola och vuxenutbildning 2024.
    Pengarna ska gå till eleverna – inte till administration.
    Exempel:
    • mindre klasser
    • fler speciallärare
    • fler skolkuratorer
    • fler skolpsykologer
    • fler fritidspedagoger
    • mer fysisk aktivitet
    • mer praktisk undervisning
    • obligatorisk simkunnighet
    • mer matematik
    • mer svenska
    • bättre yrkesutbildningar


    ”En skola ska vara en trygg plats.”


    Nej till religiösa friskolor.
    ”Svensk skola ska vara konfessionellt neutral.”

    ENERGIPOLITIK

    Kärnkraft + vattenkraft + sol + vind

    Vi behöver all fossilfri el som fungerar.

    ”Sverige ska ha ett elöverskott.”

    Mer el betyder möjlighet till:

    • elektrifiering
    • industri
    • datacenter
    • laddning
    • fossilfritt stål
    • billigare el på sikt

    ENERGI – ytterligare en stark idé

    ”Svenska staten ska bygga ett nationellt laddnät.”
    Inte bara låta privata aktörer bygga laddare där det är lönsamt.
    Alla större:
    • pendelparkeringar
    • infartsparkeringar
    • kommunala parkeringar
    • bensinstationer
    • rastplatser
    Där man ska kunna ladda sin elbil.


    Lyktstolpar som laddstolpar där man kan ladda långsamt över natten är inte komplicerat att genomföra.

    MILJÖ


    ”Den som sparar energi ska tjäna pengar.”
    Exempel:
    • solceller
    • batterilagring
    • värmepumpar
    • isolering
    • energieffektiva fönster
    • smart styrning
    Skatteavdrag eller bidrag ska framför allt gå till åtgärder som faktiskt minskar energiförbrukningen.

    SJUKVÅRD


    • högre löner för sjuksköterskor
    • bättre löneutveckling för erfarna sjuksköterskor
    • fler vårdplatser
    • fler vårdcentraler
    • kortare vårdköer
    • bättre psykiatri
    • bättre äldreomsorg
    • fler undersköterskor
    • mindre administration
    • statligt huvudansvar för sjukvården

    ÄLDREOMSORG


    ”Ingen ska behöva bli gammal i ensamhet.”
    Satsningar på:
    • fler äldreboenden
    • fler aktiviteter
    • fysisk träning för äldre
    • yoga och rörelse
    • promenadgrupper
    • bättre mat
    • mer personal
    • mindre administration

    FÖRSVAR


    ”Sverige ska kunna försvara sig självt.”
    • starkare totalförsvar
    • civil beredskap
    • livsmedelslager
    • läkemedelslager
    • energiberedskap
    • skydd av elnät
    • skydd av vattenförsörjning
    • cyberförsvar

    INTEGRATION


    ”Den som kommer till Sverige ska också få möjlighet att bli svensk.”
    Men med tydliga krav:
    • svenska språket
    • samhällskunskap
    • arbete eller utbildning
    • respekt för svenska lagar
    • egen försörjning när det är möjligt
    Medborgarskap ska vara något man kvalificerar sig till.

    MEDBORGARAVTAL


    Staten säger till medborgarna:
    Vi lovar:
    • skola
    • vård
    • trygghet
    • pension
    • infrastruktur
    • rättvisa


    Medborgaren säger:
    Jag lovar:
    • följa lagen
    • försöka försörja mig
    • utbilda mig
    • betala skatt
    • hjälpa till efter förmåga

    HUR BETALAR VI?


    • Det går inte finansiera allt med malmavgiften.
    • 2025 gav dagens mineralersättning totalt bara cirka 23 miljoner kronor. Även en teoretisk höjning till 10 % skulle, med exakt samma produktionsvärde, ge ungefär 2,3 miljarder i total ersättning.
    • Det är bra pengar – men småpengar jämfört med exempelvis skolan.


    Finansieringen bör därför komma från fem källor:


    Omfördelning
    Ta bort ineffektiva bidrag, subventioner och skatteavdrag.
    Naturresursbeskattning
    Malm, vattenkraft, vindkraft, skog och andra naturresurser där det finns ekonomisk överavkastning.
    Högre skatt på lyx och stora kapitalinkomster
    Tillväxt
    Tillväxt är enormt viktigt.


    Om reformerna gör att fler arbetar, fler företag växer och produktiviteten ökar får staten större skatteintäkter.

    Man kan inte både lova allt till alla och samtidigt låtsas att allt är gratis.

    ”10–20–30-modellen”


    • 10 %
    • Minst 10 % av värdet från svenska mineralresurser ska återföras till samhället genom mineralavgift/naturresursskatt.
    • 20 %
    • Mål att minska onödig administration och byråkrati med 20 % inom offentlig sektor.
    • 30 %
    • Långsiktigt mål om 30 timmars arbetsvecka – när produktiviteten och ekonomin gör det möjligt.

    De 20 områdena

    1. Skatter och ekonomi
      Lägre skatt på det nödvändiga, högre skatt på lyx och extraordinära vinster. Skatteväxling och en ekonomi som ska gynna arbete och vanligt hushåll.
    2. Naturresurser och gruvor
      Kraftigt höjd malmavgift/naturresursskatt, lokal återbäring och en svensk framtidsfond. Här gör vi en ordentlig kalkyl på 5 %, 10 %, 15 % osv.
    3. Pensioner och äldre
      Skattefri garantipension, bättre bostadstillägg, tandvård och läkemedel samt ett värdigt åldrande.
    4. Sjukvård
      Kortare köer, fler vårdplatser, bättre arbetsvillkor och löner för sjuksköterskor och annan vårdpersonal. Vi behöver också ta ställning till statligt eller regionalt huvudansvar.
    5. Äldreomsorg
      Mer personal, mindre administration, bättre mat, fysisk aktivitet och social gemenskap. Målet: ingen ska behöva bli gammal i ensamhet.
    6. Arbetsmarknad och arbetstid
      30-timmars arbetsvecka som långsiktigt mål, sex timmars arbetsdag där det fungerar, bättre villkor för bristyrken och billigare att anställa långtidsarbetslösa.
    7. Friår och kompetensväxling
      Ett modernt friår med exempelvis 70–80 % ersättning mot utbildning, kompetensutveckling, företagande eller samhällsnyttig verksamhet.
    8. Skola och utbildning
      Mer resurser till elever och lärare, mindre administration, mindre klasser, speciallärare, fritidsgårdar och starkare yrkesutbildningar.
    9. Friskolor och skolans finansiering
      Begränsning av vinstuttag, skärpta kvalitetskrav och nej till konfessionella/religiösa skolor. Här behöver vi också utreda hur friskolesystemet ska fungera långsiktigt.
    10. Brott och trygghet
      Fler synliga poliser, fler åklagare och domstolar, effektivare kriminalvård, beslag av brottsvinster och hårdare konsekvenser för organiserad kriminalitet.
    11. Migration och integration
      Tydliga krav på språk, samhällskunskap, laglydighet och egen försörjning. Medborgarskap ska vara något man kvalificerar sig till.
    12. Bostäder
      Ökad rörlighet på bostadsmarknaden, förändrade regler kring reavinstskatt vid bostadsbyte och fler bostäder som vanligt folk faktiskt har råd med.
    13. Energi och kärnkraft
      Ny kärnkraft, inklusive mindre modulära reaktorer när tekniken är kommersiellt och säkerhetsmässigt mogen, samtidigt som vattenkraft, vind och sol byggs ut där det är lämpligt.
    14. Klimat och miljö
      Fossilfri elektrifiering, energieffektivisering, solceller, laddinfrastruktur och konkreta utsläppsminskningar snarare än symbolpolitik.
    15. Transporter och bilen
      Laddning från lyktstolpar, krav på laddmöjlighet vid bensinstationer och ett tydligt slutdatum för försäljning av nya fossilbilar – men med hänsyn till landsbygden.
    16. Landsbygd och regional utveckling
      Staten ska inte bara investera i Stockholm, Göteborg och Malmö. Bättre vägar, järnvägar, bredband, service och ekonomisk återbäring från naturresurser till de kommuner där resurserna finns.
    17. Försvar och totalförsvar
      Ett starkt militärt och civilt försvar, beredskapslager, energiberedskap, livsmedelsförsörjning, läkemedel och skydd av kritisk infrastruktur.
    18. Företagande och svensk industri
      Lägre kostnader för att anställa långtidsarbetslösa, bättre villkor för småföretag och en aktiv industripolitik. Sverige ska inte bara exportera råvaror utan även färdiga produkter.
    19. Demokrati, rättigheter och samhällsgemenskap
      Respektfullt politiskt samtal, stark yttrandefrihet, rättssäkerhet och ett samhälle där människor med olika bakgrund kan leva tillsammans. Här kan vi också ta upp offentlighetsprincipen och kampen mot korruption.
    20. Sveriges framtid – barn, familj och livskvalitet
      Barnfamiljers ekonomi, fritid, föreningsliv, idrott, kultur, psykisk och fysisk hälsa samt möjligheten att faktiskt ha tid att leva – inte bara arbeta.

    1. Sverige ska vara tryggt.

    Du ska kunna gå hem på kvällen, lita på polisen och veta att samhället finns där när du behöver det.

    2. Sverige ska vara rikt – men rikedomarna ska komma fler till del.

    Det är här malmavgiften, skattepolitiken, företagandet och produktiviteten kommer in.

    3. Människor ska få mer tid att leva.

    Det är här sex timmars arbetsdag, friår, fritid, familj, föreningsliv och hälsa kommer in.

  • Skulle ni rösta på detta?

    OM JAG SKULLE STARTA ETT POLITISKT PARTI.
    Då skulle ni rösta för.

    SKATTER
    Sänkt moms på de varor som folk måste ha för att överleva, som livsmedel, el mm
    Höjd moms på lyxvaror.
    Skattebefriad pension för de som endast har garantipension.
    Höjd malmavgift från 2 promille till minst 10% (Norge har 50% på oljeutvinning).
    Ta bort vinstskatten när man säljer en bostad och köper en dyrare bostad inom 2 månader (Detta ska vara möjligt att få 1 gång var 5:e år)

    MILJÖ
    Starta upp nya små kärnkraftverk av den nya generationen.
    Gör det möjligt att ladda elbilar från lyktstolparna i städerna.
    Ett datum då bensin och diesel bilar inte längre får säljas.
    För att få driva en bensinstation måste det finnas möjlighet att ladda el-bilar på stationen.
    All nybyggnation (ej privata bostadshus) ska installera solceller på tak/väggar om det är möjligt

    BROTTSLIGHET
    Fler poliser på gatorna.
    Alla som har uppehållstillstånd (alltså de som inte har Svenskt medborgarskap) och döms till fängelse mer än 1år ska bli av med sitt uppehållstillstånd och få inreseförbud till Sverige under flera år.

    ARBETSMARKNAD
    Högre löner för sjuksköterskor & poliser.
    6h arbetsdag för samtliga med bibehållen lön.
    Lägre sociala avgifter när företag anställer personer som har varit långtidsarbetslösa.
    Inför friår (1 års ledighet med 80% av lönen)

    SKOLA
    Stora satsningar på skola & fritidsgårdar.
    Gräns på hur mycket vinst som får plockas ut från friskolor.
    Nej till religiösa friskolor.

    Jag kommer nog komma på lite mer idéer senare.

  • Vad händer EFTER valdagen?

    Vad händer efter valet? – När svenska folket har sagt sitt

    Om mindre än en månad, den 13 september, går Sverige till val. (SVT Nyheter)

    Men den riktigt intressanta frågan är kanske inte bara vilket parti som blir störst, utan vad som händer dagen efter valet.

    Vem kan egentligen bilda regering? Vilka partier kan tänka sig att samarbeta? Och kan det bli en regering som vi i dag har svårt att ens föreställa oss?

    Just nu pekar opinionsläget mot ett mycket spännande – och möjligtvis komplicerat – parlamentariskt läge. I Demoskops augustimätning har oppositionen ett övertag på omkring 3,7 procentenheter. Enligt samma mätning ligger Socialdemokraterna omkring 30 procent, Moderaterna omkring 17 procent och Sverigedemokraterna omkring 20 procent. Liberalerna ligger samtidigt under riksdagsspärren. (Demoskop)

    Men opinionsmätningar är inte valresultat. Och framför allt säger de inte automatiskt vilken regering Sverige får.

    Den nuvarande bilden har ingen alternativ text. Filnamnet är: chatgpt-image-18-aug.-2026-08_14_23.png

    Wikipedia

    1. En ny Tidöregering – men kanske utan Liberalerna

    Det kanske mest uppenbara alternativet är att Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna försöker fortsätta på den nuvarande vägen.

    Men det finns en stor förändring jämfört med 2022.

    Liberalerna riskerar att hamna under fyraprocentsspärren. I Demoskops augustimätning får L bara 2,4 procent. (Reuters)

    Det skulle förändra hela den parlamentariska matematiken.

    Samtidigt har Sverigedemokraterna tydligt signalerat att man vill ta steget in i regeringen om högerblocket vinner. (Reuters)

    Det skulle i så fall kunna innebära en helt ny typ av regering:

    M + KD + SD

    Det vore ett historiskt steg. Sverigedemokraterna skulle inte längre bara vara ett parti som stödjer regeringen utifrån, utan själva sitta vid regeringsbordet.

    Frågan är bara om dessa tre partier tillsammans får tillräckligt många mandat för att kunna regera stabilt.

    2. En S-ledd regering tillsammans med Centerpartiet

    Ett annat mycket intressant alternativ är en regering där Socialdemokraterna och Centerpartiet försöker hitta en gemensam plattform.

    Det är faktiskt mindre osannolikt än det kanske låter.

    Socialdemokraterna har signalerat att man vill kunna göra upp över blockgränsen i flera frågor, samtidigt som S och C redan har närmat sig varandra politiskt i vissa frågor. (Expressen)

    En regering med:

    S + C

    skulle kunna bli en relativt mittenorienterad regering som söker stöd från andra partier fråga för fråga.

    Men det finns ett stort problem.

    Vänsterpartiet och Miljöpartiet skulle sannolikt vilja ha inflytande över politiken om Magdalena Andersson ska kunna bli statsminister.

    Centerpartiet har samtidigt varit mycket tydligt med att man inte vill släppa in Vänsterpartiet i en regering. (Expressen)

    Det kan därför bli en mycket svår balansgång för Socialdemokraterna.

    3. En klassisk rödgrön regering

    Det tredje alternativet är det många spontant tänker på:

    S + V + MP

    En sådan regering skulle kunna bygga på ett parlamentariskt underlag där Centerpartiet tolererar eller stöder vissa delar av politiken.

    Det intressanta är att S, V och MP i flera mätningar tillsammans ligger mycket starkt. I SCB:s stora mätning tidigare i år räckte de tre partierna till egen majoritet. (Expressen)

    Problemet är att det inte betyder att de tre partierna automatiskt kan bilda en fungerande regering.

    Skillnaderna mellan dem är betydande när det gäller bland annat ekonomi, arbetsmarknad, energi, klimat och synen på hur Sverige ska förhålla sig till näringslivet.

    Och framför allt finns frågan om Centerpartiet.

    Om C blir vågmästare kan partiet få en betydelse som är betydligt större än dess storlek.

    4. En S-ledd minoritetsregering

    Sedan finns ett alternativ som ibland glöms bort:

    Socialdemokraterna kan regera ensamma.

    Det behöver faktiskt inte finnas en majoritet bakom regeringen.

    Sverige har negativ parlamentarism. Det innebär att en statsminister inte behöver få en majoritet som röstar för henne eller honom. Det räcker att inte 175 eller fler riksdagsledamöter röstar nej. (Riksdagen)

    Det öppnar för en ganska svensk lösning:

    Socialdemokraterna bildar regering och förhandlar sedan från fråga till fråga med V, MP och C – och kanske även med andra partier.

    Det skulle kunna ge Magdalena Andersson regeringsmakten utan att hon behöver ge alla samarbetspartier ministerposter.

    Men det skulle också innebära ett ganska skakigt parlamentariskt underlag.

    5. Det riktigt oväntade: S och M tillsammans

    Sedan finns det alternativ som i dag känns nästan otänkbara.

    En regering bestående av Socialdemokraterna och Moderaterna.

    Det låter för många som politisk science fiction.

    Men faktum är att diskussionen redan har börjat dyka upp i den politiska debatten. Göteborgs-Postens ledarsida har exempelvis argumenterat för att en S-M-regering i vissa lägen skulle kunna vara ett mindre dåligt alternativ än en mycket instabil rödgrön regering. (Göteborgs-Posten)

    Varför skulle det kunna hända?

    Därför att Sverige står inför frågor där det finns ett behov av långsiktighet:

    försvaret, NATO, energiförsörjningen, kriminaliteten, den ekonomiska politiken och Sveriges position i Europa.

    S och M behöver inte tycka lika om allt.

    Men de skulle kunna upptäcka att det finns områden där det är viktigare att hitta kompromisser än att vinna den politiska debatten.

    Det skulle dessutom vara ett sätt att hålla både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna utanför regeringsmakten.

    Men politiskt skulle det vara ett enormt steg.

    Både Socialdemokraterna och Moderaterna skulle behöva förklara för sina väljare varför deras största politiska motståndare plötsligt blivit regeringspartner.

    6. En ännu bredare mittenregering

    Man kan också tänka sig ett ännu bredare alternativ:

    S + M + C, eventuellt tillsammans med något ytterligare parti.

    Det skulle vara en regering byggd mer på kompromisser än ideologisk samsyn.

    Jag tror faktiskt att detta är ett alternativ som vi inte ska avfärda helt.

    Inte för att partierna i dag verkar särskilt intresserade av det – utan för att valresultat ibland tvingar fram lösningar som ingen tänkte på före valdagen.

    Det viktigaste är kanske inte vem som vinner

    Det här är egentligen det mest intressanta med årets val.

    Vi kan få en situation där ett parti blir klart störst utan att kunna bilda regering.

    Vi kan få en regering där partier som förlorat valet ändå får stort inflytande.

    Vi kan få en minoritetsregering som måste förhandla med flera olika partier.

    Och vi kan få ett helt nytt regeringssamarbete som ingen av oss riktigt trodde var möjligt.

    Sverige har dessutom ett system där talmannen får en central roll om den sittande statsministern inte kan sitta kvar. Talmannen får fyra försök att föreslå en statsminister som riksdagen kan tolerera. Om alla fyra försöken misslyckas ska extra val hållas. (Riksdagen)

    Det betyder att valnatten inte nödvändigtvis är slutet på dramat – den kan vara början på det.

    Och kanske är det därför vi väljare behöver tänka lite längre än:

    ”Vilket parti vill jag rösta på?”

    Vi borde också fråga oss:

    Vilket regeringsalternativ är jag beredd att acceptera?

    För det är inte säkert att det parti vi röstar på kommer att sitta i regering.

    Det är inte säkert att den statsminister vi tror kommer att vinna faktiskt blir statsminister.

    Och det är inte säkert att de politiska blockgränser vi känner i dag kommer att se likadana ut efter den 13 september.

    Kanske kommer vi efter valet att få se en regering som bygger på kompromisser mellan partier som i dag står långt ifrån varandra.

    Och kanske är det just det som är parlamentarisk demokrati.

    Att vi röstar – men sedan måste våra folkvalda göra det svåra jobbet:

    att hitta ett sätt att styra landet tillsammans.

    Oavsett vilket parti man själv röstar på tror jag därför att vi skulle må bra av att gå in i valrörelsen med lite mindre tvärsäkerhet.

    Ingen av oss vet ännu hur Sverige kommer att se ut den 14 september.

    Och kanske är det just det som gör demokrati så spännande.

  • We don’t have to hate to disagree.

    Political conversation doesn’t have to be about who can shout the loudest, insult the most, or make the other side look stupid.

    Quite the opposite.

    I think we need to get better at respecting each other even when we have completely different opinions.

    We humans come from different backgrounds. We have different upbringings, experiences, life choices, and encounters with society. What is obvious to one person may be completely foreign to another. That doesn’t mean that someone is automatically right – but it does mean that there is a reason to listen before we judge.

    In political debates, it’s easy to end up in an ”us and them” situation. You start to see the opposing opinion as a representative of a party or an ideology instead of as a person. Then the step to personal attacks, contempt, and hatred suddenly becomes very short.

    But just because someone votes differently than I do doesn’t mean that person is evil, stupid, or less worthy.

    And maybe we all need to be a little humble about something else:

    None of us sits alone with the ultimate solution for our country’s future.

    We may be convinced that our ideas are the best. We may argue passionately for them. We may want to change the country we live in in a certain direction. But that doesn’t mean we have all the answers.

    Maybe we can sometimes be right – and sometimes wrong.

    Maybe we can actually learn something from the person we were just about to dismiss.

    Political debate should tolerate strong opinions. It should tolerate criticism, questioning and clear disagreements. But criticism of an opinion never needs to turn into hatred of a person.

    I wish for a political debate climate where we can say:

    ”I disagree with you – but I respect your right to think differently.”

    That’s not weakness.

    That’s democracy.

    And maybe it’s precisely when we stop trying to win every discussion that we start to understand each other better.

    We don’t have to agree to show respect.

    That should be a self-evident basis in every political conversation.

    *Thoughts for the day*

  • Vi behöver inte hata för att vara oense


    Det politiska samtalet behöver inte handla om vem som kan skrika högst, förolämpa mest eller få den andra sidan att framstå som dum.

    Tvärtom.

    Jag tror att vi behöver bli bättre på att respektera varandra även när vi tycker helt olika.

    Vi människor kommer från olika bakgrunder. Vi har olika uppväxter, erfarenheter, livsval och möten med samhället. Det som är självklart för en person kan vara helt främmande för en annan. Det betyder inte att någon automatiskt har rätt – men det betyder att det finns en anledning att lyssna innan vi dömer.

    I politiska debatter är det lätt att hamna i ett ”vi och dom”. Man börjar se meningsmotståndaren som en representant för ett parti eller en ideologi i stället för som en människa. Då blir steget till personangrepp, förakt och hat plötsligt väldigt kort.

    Men att någon röstar annorlunda än jag gör betyder inte att personen är ond, dum eller mindre värd.

    Och kanske behöver vi alla vara lite ödmjuka inför en annan sak:

    Ingen av oss sitter ensam med den ultimata lösningen för vårt lands framtid.

    Vi kan vara övertygade om att våra idéer är de bästa. Vi kan argumentera passionerat för dem. Vi kan vilja förändra landet vi lever i i en viss riktning. Men det betyder inte att vi har alla svar.

    Kanske kan vi ibland ha rätt – och ibland ha fel.

    Kanske kan vi faktiskt lära oss något av den människa vi just tänkte avfärda.

    Politisk debatt ska tåla starka åsikter. Den ska tåla kritik, ifrågasättande och tydliga meningsskiljaktigheter. Men kritik av en åsikt behöver aldrig förvandlas till hat mot en människa.

    Jag önskar mig ett politiskt debattklimat där vi kan säga:

    ”Jag håller inte med dig – men jag respekterar din rätt att tänka annorlunda.”

    Det är inte svaghet.

    Det är demokrati.

    Och kanske är det just när vi slutar försöka vinna varje diskussion som vi börjar bli bättre på att förstå varandra.

    Vi behöver inte tycka lika för att kunna visa varandra respekt.

    Det borde vara en självklar grund i varje politiskt samtal.

    *Tankar för dagen*

  • Att bryta den osynliga cirkeln.

    Den osynliga cirkeln

    Jag såg en kort video på YouTube som berörde mig mer än jag hade väntat mig.

    En pappa stod bredvid sina två barn.

    Barnen fick höra olika påståenden.

    ”Ta ett steg fram om din pappa brukade laga mat till dig.”

    Barnen tog ett steg fram.

    ”Ta ett steg fram om din pappa fanns där när du behövde honom.”

    De tog ännu ett steg.

    ”Ta ett steg fram om din pappa uppmuntrade dig.”

    ”Ta ett steg fram om din pappa visade att han älskade dig.”

    Fråga efter fråga fortsatte.

    För varje fråga gick barnen längre och längre fram.

    Men pappan stod kvar.

    Först förstod de inte varför.

    Han stod kvar därför att han själv aldrig hade fått uppleva det som barn. Ändå hade han valt att ge sina egna barn allt det han själv saknat.

    Jag blev sittande en lång stund efter att videon var slut.

    För den väckte inte bara tankar om honom.

    Den väckte tankar om mig.

    Min far lagade aldrig mat till mig.

    Min far fanns aldrig där när jag behövde honom.

    Han uppmuntrade aldrig mig när livet var svårt.

    Han sa aldrig att han älskade mig.

    När jag var barn trodde jag nog att det var normalt. Man vet ju inget annat. Först som vuxen börjar man förstå att alla barn inte växer upp på samma sätt. Att vissa får en trygghet som andra bara kan drömma om.

    Det är därför jag kallar det den osynliga cirkeln.

    Det är ett arv som inte syns.

    Ingen kan se det när de möter dig på gatan.

    Ingen ser vilka ord du aldrig fick höra.

    Ingen ser den bekräftelse du längtade efter & fortfarande längtar efter.

    Ingen ser de kramar som aldrig kom.

    Ingen ser den tomhet som ibland följt dig genom livet.

    Men den finns där.

    Den påverkar hur vi ser på oss själva.

    Hur vi bygger relationer.

    Hur vi älskar.

    Hur vi litar på andra.

    Och ibland påverkar den också hur vi blir som föräldrar.

    Det enklaste i världen är att föra vidare det man själv har fått.

    Men det finns människor som väljer en annan väg.

    De bestämmer sig för att det som hände dem inte ska hända deras barn.

    De lär sig att visa kärlek, trots att ingen lärde dem hur.

    De säger ”Jag älskar dig”, trots att de själva aldrig fick höra de orden.

    De ger sina barn trygghet, trots att de själva växte upp utan den.

    Det kräver ett enormt mod.

    Jag tror faktiskt att vi alldeles för sällan hyllar dessa människor.

    Vi hyllar idrottsstjärnor, artister och entreprenörer.

    Men de verkliga hjältarna finns ofta där ingen ser dem.

    De sitter på golvet och leker med sina barn efter en lång arbetsdag.

    De lyssnar när deras tonåring behöver prata.

    De kramar sina barn lite extra innan de somnar.

    De bryter en kedja som kanske har funnits i generationer.

    Det är inget man får medaljer för.

    Men det förändrar världen.

    Som kristen tänker jag ofta på att Gud inte låter vårt förflutna få sista ordet. Genom hela Bibeln möter vi människor med trasiga liv, svåra erfarenheter och misslyckanden. Ändå skriver Gud nya kapitel. Han visar att det förflutna inte behöver bli framtiden.

    Det ger mig hopp.

    För även om jag inte kan förändra min barndom kan jag påverka hur jag lever mitt liv idag.

    Jag kan välja kärlek framför bitterhet.

    Närvaro framför frånvaro.

    Uppmuntran framför tystnad.

    Förlåtelse framför hat.

    Kanske är det just där den osynliga cirkeln bryts.

    Inte genom stora ord.

    Utan genom små val, dag efter dag.

    Om du känner igen dig i min berättelse vill jag att du ska veta en sak:

    Du är inte dömd att upprepa det du själv har upplevt.

    Du kan bli den person som förändrar din familjs historia.

    Du kan bli den första som visar en annan väg.

    Och den dagen du gör det förändrar du inte bara ditt eget liv.

    Du förändrar framtiden för människor som ännu inte ens är födda.

    Det är ett hjältemod som sällan syns.

    Men det är ett hjältemod som världen desperat behöver mer av.
    Se filmen HÄR

  • Breaking the invisible circle.


    The invisible circle

    I saw a short video on YouTube that touched me more than I expected.

    A father stood next to his two children.

    The children heard different statements.

    ”Take a step forward if your father used to cook for you.”

    The children took a step forward.

    ”Take a step forward if your father was there when you needed him.”

    They took another step.

    ”Take a step forward if your father encouraged you.”

    ”Take a step forward if your father showed that he loved you.”

    Question after question continued.

    With each question, the children went further and further.

    But the father remained standing.

    At first they didn’t understand why.

    He remained standing because he himself had never experienced it as a child. Yet he had chosen to give his own children everything he himself had missed.

    I sat there for a long time after the video ended.

    Because it didn’t just bring up thoughts about him.

    It brought up thoughts about me.

    My father never cooked for me.

    My father was never there when I needed him.

    He never encouraged me when life was hard.

    He never said he loved me.

    When I was a child, I probably thought it was normal. You don’t know anything else. It’s only as an adult that you begin to understand that not all children grow up the same way. That some get a security that others can only dream of.

    That’s why I call it the invisible circle.

    It’s a legacy that is not visible.

    No one can see it when they meet you on the street.

    No one sees the words you never heard.

    No one sees the affirmation you longed for & still long for.

    No one sees the hugs that never came.

    No one sees the emptiness that has sometimes followed you through life.

    But it is there.

    It affects how we see ourselves.

    How we build relationships.

    How we love.

    How we trust others.

    And sometimes it also affects how we become as parents.

    The easiest thing in the world is to pass on what you yourself have been given.

    But there are people who choose a different path.

    They decide that what happened to them should not happen to their children.

    They learn to show love, even though no one taught them how.

    They say ”I love you”, even though they themselves never heard those words.

    They give their children security, even though they themselves grew up without it.

    It takes enormous courage.

    I actually think that we celebrate these people far too rarely.

    We celebrate sports stars, artists and entrepreneurs.

    But the real heroes are often where no one sees them.

    They sit on the floor and play with their children after a long day at work.

    They listen when their teenager needs to talk.

    They hug their children a little extra before they fall asleep.

    They break a chain that may have existed for generations.

    It’s not something you get medals for.

    But it changes the world.

    As a Christian, I often think that God doesn’t let our past have the last word. Throughout the Bible, we meet people with broken lives, difficult experiences and failures. Yet God writes new chapters. He shows that the past doesn’t have to become the future.

    It gives me hope.

    Because even if I can’t change my childhood, I can influence how I live my life today.

    I can choose love over bitterness.

    Presence over absence.

    Encouragement over silence.

    Forgiveness over hate.

    Maybe that’s where the invisible circle is broken.

    Not through big words.

    But through small choices, day after day.

    If you recognize yourself in my story, I want you to know one thing:

    You are not doomed to repeat what you have experienced.

    You can be the person who changes the history of your family.

    You can be the first to show a different path.

    And the day you do, you will not only change your own life.

    You will change the future of people who have not even been born yet.

    It is a heroism that is rarely seen.

    But it is a heroism that the world desperately needs more of.

    Watch the film HERE