I Japan börjar utbildning inte och slutar inte med provresultat.
Redan tidigt får barn öva på sådant som respekt, punktlighet, hänsyn och ansvar. I många skolor deltar eleverna i att städa klassrum och gemensamma utrymmen.
Det handlar inte bara om att hålla rent. Barnen får lära sig att platsen de använder är allas ansvar, och att alla behöver bidra för att gemenskapen ska fungera.
Eleverna får också samarbeta i vardagliga uppgifter. De lär sig att visa respekt för människor oavsett yrke, utseende eller ekonomisk ställning – även för skolans personal och dem som sköter lokalerna.
Skolans uppdrag blir därmed större än att förmedla kunskap: barnen ska också utveckla vanor och egenskaper som hjälper dem att fungera tillsammans med andra. Japans utbildningsplan lyfter bland annat moralisk utveckling, gemensamma aktiviteter, erfarenhetsbaserat lärande samt självständigt och samarbetsinriktat lärande.
I många västerländska skolsystem ser vi i stället hur betygen får styra allt mer.
Barn lär sig tidigt att fråga: ”Vilket betyg får jag?” snarare än ”Vad förstår jag nu som jag inte förstod förut?” Skolarbetet blir en tävling där varje elev ska samla sina egna resultat och ta sig vidare.
Men var tränar barnen på att ta ansvar för det gemensamma, att hjälpa någon annan eller att känna att de behövs i en grupp?
Det är här jag tycker att vi måste börja ifrågasätta vår syn på utbildning. Vi kan få elever som är bra på att prestera när de bedöms, men som inte har fått lika mycket övning i att bidra, samarbeta och ta ansvar för sin omgivning. Om skolan främst säger ”visa vad du kan och få ett bra resultat”, lär den också ut något om hur samhället fungerar: att framgång är individuell och att var och en får klara sig själv.
Kan vårt sätt att utbilda vara en del av förklaringen till den kriminalitet och det våld som oroar oss i Europa – särskilt i Sverige?
Det vore fel att säga att betygsfokus ensamt orsakar brott. Men skolan spelar roll för om barn känner tillhörighet och framtidstro. Brå räknar bland annat en bristfällig skolmiljö och svag anknytning till skolan som riskfaktorer för normbrytande beteende, tillsammans med faktorer i familjen, kamratgruppen och närmiljön. Brå om risk- och skyddsfaktorer
Sverige har dessutom, enligt Brå, en högre nivå av dödligt våld mot unga män än Europa i stort.
När vi diskuterar hur våldet ska förebyggas talar vi ofta om polis, straff och sociala insatser. Men vi borde också fråga oss vad barn lär sig om ansvar, gemenskap och sin plats i samhället innan problemen blir akuta. Om skolan inte ger unga en känsla av att vara behövda och delaktiga, var ska de då hitta den?
Samma fråga gäller vårt växande individualistiska samhälle. I Sverige bestod 42 procent av hushållen år 2025 av en ensamstående utan barn.
Att bo ensam betyder inte automatiskt att vara ensam. Ändå finns det vuxna som nästan aldrig träffar sina föräldrar eller andra släktingar, och många människor saknar nära relationer att luta sig mot. Folkhälsomyndigheten uppger att 6 procent ofta eller alltid besväras av ensamhet och att 13 procent saknar någon att dela tankar och känslor med. Folkhälsomyndigheten
Kan även det hänga ihop med hur vi uppfostrar och utbildar våra barn? Om vi från tidig ålder lär dem att tänka på sin egen prestation, sitt eget betyg och sin egen väg framåt, kan vi då bli förvånade när vuxna sedan lever allt mer åtskilda från varandra? Skolan bestämmer förstås inte vem som besöker sina föräldrar. Men den är en av de första platser där barn lär sig om de tillhör ett sammanhang – och vad de själva förväntas bidra med.
Vi behöver inte kopiera Japan rakt av. Men vi kan fråga varför ansvar, respekt och samarbete så ofta behandlas som sidospår, medan betygen får definiera skolans framgång. Varför låter vi inte barn öva mer på att ta hand om gemensamma miljöer, lösa konflikter och göra saker tillsammans?
Skolan formar mer än framtida arbetstagare. Den formar människor och det samhälle de ska leva i. Om vi fortsätter att utbilda barn som individer i ständig konkurrens, måste vi också våga fråga om vi samtidigt bidrar till ett samhälle där färre känner ansvar för varandra.
Lämna ett svar