Jag vet inte.
Tre ord. Så lätta att säga, och ändå så svåra. Jag har märkt det på sistone – hur snabbt vi fyller tystnaden med säkerhet, hur nästan varje samtal förvandlas till en tävling där den som låter mest övertygad vinner. Vi har åsikter om allt: ekonomin, vården, skolan, grannen, världen. Sällan har vi tänkt lika länge på svaret som på frågan.
Jag är inte fri från det själv. Jag har suttit i diskussioner och känt hur något inom mig stramar åt när jag inte riktigt har koll – och hur jag fyller luckan med en formulering som låter klokare än den är. Det är mänskligt. Men jag tror att det kostar oss något, en efter en.
För när vi inte vågar erkänna osäkerheten slutar vi att lyssna. Varför skulle jag lyssna på dig om jag redan bestämt mig? Samtalet blir en envägskommunikation klädd i hövlighet. Och samhället, som ju bara är oss många människor tillsammans, blir hårdare och trängre att vistas i, för oss alla.
Det finns en styrka i att säga: det där vet jag faktiskt inte, men jag vill förstå. Det är inte att ge upp. Det är att lämna dörren öppen en liten bit till. Jag har ändrat mig i viktiga frågor genom åren, inte för att någon tryckte ner mig, utan för att någon tålmodigt stannade kvar och berättade. Människor som inte behövde ha rätt. De lärde mig något som jag fortfarande bär med mig: att det är okej att tänka högt, att vara på väg, att inte ha kommit fram.
Vi får inte glömma bort att byta åsikt är att lära, inte att förlora. Att inte veta är ofta det första steget mot att veta något sant.
Så idag försöker jag öva på det. Att säga ”jag vet inte” när jag inte vet. Att stanna kvar i frågan en stund till, i stället för att rusa mot ett svar jag egentligen inte äger. Och varje gång jag klarar det känns det inte som ett nederlag, utan som att luften blir en aning lättare att andas.
Kanske är det den mest ärliga tanken jag kan bära med mig idag: att det inte är de säkra svaren som gör oss kloka, utan viljan att fortsätta undra.
Lämna ett svar